På denna utomordentligt succéartade blogg kan jag publicera ett inlägg och 24 timmar senare är det förmodligen fortfarande oläst. Trycket triggar skivlust brukar människor förmoda. Så denna kolonidagbok lär inte få så enormt många sidor till. Kolonifolk läser inte om andras bemödanden utan gillar mest att påta i den egna myllan. Helt förståeligt och förklarligt.
Nyligen skulle min medmänniska värma mat i klubbhuset. Och eftersom jag är ganska slut efter fem timmar på sjukhuset har hon tagit på sig uppgiften att cykla iväg och ordna med detta. Denna dag dröjde det länge innan hon kom tillbaka. Det var tydligen kö och diskussion om vilka som har företrädesrätt, om någon, till mikron. Hyr man vår dansbana, granne med klubbhuset, ska inga vanliga kolonister tro att de kan propsa på att få plats i mikron precis när de vill och önskar, tycktes vara beskedet. Visst är det spännande med människor som drar egna gränser och upprättar revir för det som ska vara gemensamt. Då förstår man liksom varför FN behövs...
