Sitta i skuggan och ta en bärs

Att vara kolonist och samtidigt betraktare kan verka en aning splittrat. Antropologer och andra kallar det för deltagande observation, man är med men tittar samtidigt på för att försöka förstå vad som händer.

Trädgårdsodlaren i mig och min fru får oss att vilja odla sådant som kan ätas. Men då måste man ha något att odla i. Vi besökte en affär för att införskaffa odlingslådor, sk pallkragar. De är lätta att montera, sägs det, och blir lagom för allehanda grönsaker och örter.

Monteringen gick bra tills jag råkade slå metallstycket som ska sitta i ”gångjärnen” helt snett. Det tog lika lång tid att få ur den styva ”tråden” som det tar att montera fem pallkragar när det flyter på. Till sist stod fyra pallkragar på backen. Två av dem med varsin extra pallkrage ovanpå så att morötter och potatis kan bre ut sig och frodas. Nu fattades bara jorden.

Vår kompost är så fylld av ogräs att vi inte törs använda den. Då vet vi vad som händer. Eftersom komposten är fylld av rötter och frön som inte blir önskvärda växter lär vi få klena grönsaker och frodiga ogräsplantor. 

Jord införskaffades. I år har vi redan förbrukat 20 säckar jord och fyra säckar barkmull. Man inser snart hur förrädiskt det låter: vi skaffar några pallkragar. Jo, jag tackar. Det krävs flera dagsverken för att få till det. Platsen där de ska stå måste snyggas till. Täckduk och grus införskaffas och bredas ut där de blir en fin inramning till odlingen. Jag ville vara extra duktig och grävde upp maskar som skulle befolka dessa nya odlingsuniversa. Daggmask lär vara de bästa förädlarna av jorden som finns. Vi får väl se.

Tiden går alldeles för fort. Allt blir utdraget och segt när man behöver sitta för att hämta andan efter var och varannan jordpåse. Sån är jag. Men det känns att jag arbetar och gör nytta. Jag lägger mina strån till stacken! I anletet rann svetten på bibliskt vis. De som blev utkörda ur paradiset skulle slita och svettas. Jag kände igen det. Det ska göra ont att få det bra? 

Kolonilotten skulle bli vårt paradis, men också där får man jobba hårt. En granne tittade på när jag fyllde jord i odlingslådorna och suckade: Jag hade tänkt att på kolonin skulle man sitta i skuggan och bara andas och ta en bärs, eller två. Men det blir ju aldrig tid till det…Under tiden när man hoppas och väntar infinner sig ändå något som borde kunna kallas tillfredsställelse eller lycka. Pall kragarna är på plats och ser nästan nöjda ut.