Förundran inför det som växer

Förundran kommer över mig understundom! Förundran uppfyller hela mig när jag står inför olika föremål. Inför en ikon kan det fungera som en tvåvägskommunikation, eller än mer som en ett öppet fönster så inget hindrar utblick, samtidigt som det beskådade blickar tillbaka. Förundran kräver i mitt fall att jag stannar upp så att upplevelsen hinner slå rötter.

På väg till kolonilotten log hela fläderträdet mot oss som gick där. Med sina glimrande vita blommor lyste den upp sina omgivningar. Borta var nyttotanken att göra saft av blomställningarna. Puts väck var tanken att beskära och trimma trädet. Dess uppenbarelse intog oss och vi stannade i förundran, beundran och tacksamhet över vad som växer alldeles utan vår förtjänst eller arbetsinsats. 

När vi efter att ha beskådat trädet gick vidare var det inte utan att jag gnolade: Här är gudagott att vara...