Allt är humlens fel

En humlestör är i vårt fall en lång avbarkad stam av en ung bortröjd gran. Den restes i våras genom att ett placeras i ett djupt hål. Hålet fanns i ett jordfyllt ganska brett cementrör. Men mylla kan vara förrädisk. Nu när sommarvärmen tagit fart har det som verkade vara jord mer tagit form av söndersmulad torv. Följden är att stören lutar betänkligt. Den svajar i blåst som masten på en segelbåt i storm. Eller lutar som vilken stång som helst efter ett antal snapsar.

Allt detta trots att humlen nu klätt stången hela vägen upp i topp, och lite till. Den sträcker sig som om där fanns en längre kompis att ta tag i. Lutande stören på Alnängarna är den som står på vår lott. Nu har vi försökt staga upp den med hjälp av träribbor som hamrats ner runt basen på stören. Nu ser den bara halvsned ut. Den lutar en aning, som ett löfte om att mer ska komma. Även denna lilla avvikelse kan störa den känslige. Ungefär som när en tavla hänger snett. Lusten att räta upp tavlor och störar är förmodligen en av våra starkaste reflexer.

Allt är humlens fel, säger en granne. Ni skulle ha haft lite lätt murgröna så hade det klarat sig. Eller klematis. Eller kaprifol. Humlen är för stor och stark för en så där tunn slana, får vi höra. Nåväl, nu är humlen där sedan många år och den får stanna. Vi får bli bättre på att resa störar. Kan man resa midsommarstänger och flaggdito i det här landet ska väl vi kunna få upp en enda stör. Kan man tycka.