Att bära uthålligt och med glädje

Vi bär mycket mer nu än förr. Och nog släpas det mesta till och från en koloni. Dit bär vi färdiglagad mat i stora lass. Hem bär vi ibland till och med en del av disken. Dit bär vi verktyg och ättikssprit. Hem åker det som inte längre behövs. I förrgår bar vi till och med en till bredden fylld femliters soppkastrull, en nybakad kaka, vispad grädde, färdigkokat kaffe, mjölk i en brun pilsnerbutelj från Flensburg med patentkork. Allt detta blev en festlig lunch och ett par timmars intensivt samtal med goda vänner. Så det är verkligen mödan värt att bära så där.

Det lilla gasolköket klarar bättre att värma maten än att laga mat på. Vi kan förstås koka potatis eller korv någon gång, men potatisen hinner kallna tills wienerkorven är färdig. Grilla går förstås och då kan man efter långa uträkningar och diskussioner få till det så att både potatis och korv är tillagade samtidigt. Men då ska grillen tändas upp 40 minuter i förväg och korven läggas på när potatisen kokat i 10 minuter. 

Ibland bär vi trädgårdsavfall i svarta sopsäckar bort från kolonin och till bilen. Sedan fraktar vi dem till återvinningscentralen i utkanten av staden. Farväl, säger vi till grejerna när de åker ner i olika containrar. Vi har lärt at Roy och Roger att man kan tala med sina saker. Tänker jag efter så har nästan allt som finns på kolonin blivit buret någon gång. Och det som inte längre är där, och det är stolar, bord, trasiga räfsor, obrukbara hyllor, murknat virke, har med lätt hjärta släpats iväg.

Kolonimänniskor är människor som bär. Uthålligt och med glädje. Oftast. För vår del lärde vi oss efter ett tag att lasta grejerna i en skottkärra. Mer last till mindre besvär. Hurra! Men somligt fick man faktiskt fortsätta bära. Säg den glädje som varar beständigt.