Kolonin har fått stå tillbaka eftersom kraften inte varit på topp. Men släppa den vill vi bara inte. Fortfarande är detta vår oas i tillvaron, vi som bor i en lägenhet utan balkong. Vi kan odla ett och annat som är lättskött och ändå glädjas åt resultatet. Fortfarande går det att sitta under äppelträdet de soliga dagarna och tänka: så bra vi har det. Detta är otroligt fint.
Visst har det tagit emot att bekämpa allt som spirar i grusgångarna utanför lotten, en slags urspårad växtlighet. Hacka, tid och kraft är väl vad som krävs för att hålla tillbaka naturens kraft på ställen där koloniföreningen (och vi) inte vill ha den.
Maggan, min fru, har just bytt ett knä och kan inte vara en verksam odlare för tillfället. Själv är jag dialyspatient och fungerar därför som en vanlig människa bara varannan dag. Det växer så det knakar även på lotten och vi har haft svårt att hålla emot. Att gömma sig bakom nya trender som att låta det bli vildvuxet för miljöns, insekters och fjärilars skull går bara några gånger. Sedan genomskådas vi. Grannarna är tålmodiga och visar förståelse för hur vi har det även om vår lilla tomt inte är någon särskild prydnad för grannskapet.
För att få viss ordning har vi skaffat "medodlare". Ett par som inte själva har tillgång till en koloni får ställa upp ett antal odlingslådor hos oss mot att de hjälper oss med en del av skötseln, lite gräsklippning, rensning och sådant. Ett enkelt avtal är skrivet för att försöket inte bara ska bli godtyckligt och kunna sväva ut över alla breddar. Spännande och intressant kan det bli. Om det går bra kunde kanske fler lite äldre kolonister hålla kvar sin lott aningen längre genom att dela med sig av sin lott och som motprestation få viss hjälp. Spännande, eller hur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar