Att bära tungt

Ibland har jag tänkt att jag skulle parkera mig vid koloniområdets ingång för att betrakta hur kolonisterna ser ut när är på väg till sina lotter. Intresset väcks av att fundera över hur vi ser ut när vi kommer och då tänker jag inte på kläder. Igår hade jag paraply, en papperskasse med 8 tomatplantor i och en plastdunk med vatten. Dessutom ska man hantera nycklar för att ta sig in på området.

Så här års släpar alla på någonting. Plankor och impregnerat virke fraktas med överfulla skottkärror eftersom man inte får köra bil på området, det tål inte vattensystemet och gångarna är inte heller dimensionerade för sådana fordon. Andra balanserar träd och plantor så gott de kan, de bär och suckar: varför ligger vår lott så långt in i området? Det släpas på tunnor, krukor, verktyg och apparater. Somliga har mycket förfinad bärteknik. Andra ser ut att tappa det mesta de har med sig, ja, ibland gör de det också. Somliga uthärdar problemen, andra svär så träden nästan vissnar. Vad jag gjort om sådana tillfällen uppstått för mig avslöjas inte. Men nog tyckte jag att träden slokade en smula efteråt.

Förra sommaren använde vi områdets fyrhjuliga handdragna kärra för att frakta in byggsatsen till vårt nya förråd, dvs åtskilliga hundratals kilo. Inte blev det lättare av att ett hjul var punkterat. Men med smart och tidskrävande övning såg vi till att tyngdpunkten låg på de tre pumpade hjulen, då blev punkteringen nästan hängande i luften! Man får inte vara dum när man sliter på en koloni.

Pirror och skrindor eller cyklar med vagn syns också till vid ingångarna. Man tar det man har för att underlätta införseln av tunga och skrymmande föremål. Nu när jag tänker efter ångrar mig. Inte kan jag sitta där och glo på människor som gör sitt bästa för att få sin kolonilott att fungera maximalt. Jag önskar inte heller att bli observerad och uttittad när jag beter mig avigt på väg in på området. 

Kanske kan man sätta upp en liten övervakningskamera? Garanterat att man skulle få roliga bilder. Det enda rätta vore förstås att hjälpa till när det ser tungt ut. Vi är nog många som kan tänka oss det, bara inte ryggen, benen, armarna etc (välj själv) värker och inte fungerar. Men nästa gång. Kanske.