Kort besök

Även ett kortare besök på kolonilotten är stimulerande. På en dryg timme hann jag skickligt låta trimmern halshugga tusentals kirskålsblad. Åter denna kirskål. Man kan tröttna på den i verkliga livet. Och även när den dyker upp i text och skriverier. När jag råkar stava fel, kriskål, förvånar det mig inte. Känslan styr pennan. Vilken chock det måste ha varit när trimmern brusade fram och bladen for all världens väg. Av erfarenhet vet jag att kålen inte ger upp så lätt trots att det finns kommentatorer som menar att den som ständigt mejar ner kirskålen till slut kan vinna seger. Nu är det bara att vänta och se. Sedan måste saken säkerligen upprepas. Efter den insatsen blev det kaffe med havrekakor. Kan man ha det bättre än så? Man har gjort nytta och belönar sedan sig själv.

Gräset har fått livslust och börjar se långhårigt ut. Snart nog måste mer än luggen friseras för att hindra gräsmattan att bli vildvuxen äng. Den fortsätter att försöka smita. På flera platser väller den förrädiskt sakta ut och in över grusgångarna. Ett annat bekymmer är att mellan de få plattor vi har utlagda på lotten så tränger sig tuvor upp. De har sådan kraft att snart kan man inte se att där en gång låg snygga plattor välordnat och elegant. Nu verkar det som plattorna tryckts djupare ner i marken och nästan försvunnit. Men imponerad blir jag. Naturens kraft demonstrerad just hos oss. Någon måste hålla emot på vissa ställen, vid våra plattor närmare bestämt, och hjälpa naturen på andra särskilt i landen där vi försöker odla.

I vår fågelholk har även detta år den svartvita flugsnapparen knackat på. Gång på gång inspekteras den lilla enrumslägenheten. Små kvistar åker med in i boet. De kvicka varelserna flyger fram och tillbaka. Rädda är de inte, inte på samma vis som i fjol. De har vant sig vid att dela denna miljö med oss. Talar vi inte lite tystare och försiktigare med varandra för att de inte ska skrämmas bort? Hursom trivs vi i varandras sällskap.