Ölandstokar och tistlar bidar sin tid

 Noteringar från augusti 2020:

Nästan varje dag tillbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Många uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns faktiskt med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna, njuta och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är våra land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor lyckades övermanna de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är grödorna vi ville ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara och vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Vi kunde i så fall åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter, inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.