Översvämning med perspektiv

Aningen vidskeplig blir jag ibland. Som när jag nyligen här på bloggen återgav ett inlägg från 2009 på En koloni i vått och torrt om när vår dåvarande kolonilott översvämmades. Kanske skulle det inlägget inte ha återgivits. Inte för att jag egentligen tror att bloggen stillsam påverkar väderleksförhållanden. Men, i alla fall, som det heter. Historien återupprepade sig, nu på vår nya lott.

Natten till igår visade sig nämligen rymma åtskilliga millilitrar. De flesta av dem tycks ha landat på vår nuvarande kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som tur var hade vi skördat potatisen och vitlöken. Så de grödorna slapp drunkna. Annat fick bada och anpassa sig till ett vattendränkt liv. Nya frågor dök upp. Hur länge klarar sig en dränkt och sank gräsmatta? Repar sig rabarbern efter sitt långa bad? Persiljan? Dillen? Krusbären? Dags att överväga ris?

Vi har sällskap. Av många med liknande problem. Vår koloniförening skriver i ett brev till oss i skyfallens tider: "Vi är i alla fall inte ensamma om att ha mycket vatten på våra lotter efter regnen. I Facebook-gruppen "Kolonilottsliv" kan man läsa om vattendränkta lotter i Huskvarna, Västerås, Linköping, på Västkusten, i Södertälje, Ulricehamn mm. Och det är inte lätt att göra något åt det hela när marken är mättad med vatten."

Sedan slår insikten oss: hur är det med våra försäkringar? Täcker de något mer än byggnader med innehåll? Vi blev förstås påminda om att teckna en försäkring när vi skaffade vår kolonilott. Och såg till att ha en sådan om det värsta skulle hända. De som får sina egnahem översvämmade har det inte roligt, sina försäkringar till trots. Så mycket och svårersatt kan bli förstört och renovering och upprustning bli krävande.

Många som är nya i Sverige har sällan prioriterat att skaffa försäkringar. Det uppdagas ofta när ett hem förstörts av brand eller vatten. Då står dessa våra medmänniskor utan det skydd som till en del kan täcka förlusterna. Ekonomisk katastrof kan det bli, även mitt i välfärden. Vad är då vår koloniala plaskdamm? I jämförelse?

Inget hindrar att tankarna simmar vidare. Vi kommer undan lindrigt. Andra händelser ger perspektiv. T. Ex. till den största översvämningskatastrofen i modern tid. Den som hände i Kina då floderna Huanghe, Yangtze och Huai svämmade över och då det uppskattades att 2 till 4 miljoner människor fick sätta livet till. Men även i våra dagar svämmar det över. Pakistan är särskilt drabbat. Vid något tillfälle påverkade översvämningarna över 30 miljoner människor! Där hjälpte knappast några hyfsat vattentäta försäkringssystem de utsatta. De fick nog, trots statliga och andra hjälpinsatser, i stort sett klara sig själva. 

Vad som hotar världen framöver när haven stiger som en följd av klimatkriserna är än så länge höljt i dunkel. Vi förtränger eller bryr oss inte, inte än. Glömsk om de farorna, ja om än världen imorgon skulle gå under, planterar vi idag vårt äppelträd (yttrandet tillskrivs ibland Luther). Fast, ja, visst ja.. Vi i vår lilla obetydliga lokala bubbla måste vänta. Nu står det mesta under vatten. Inga bra dagar att plantera... Vi går och köper glass istället.

Medodlare på kolonin!

 Kolonin har fått stå tillbaka eftersom kraften inte varit på topp. Men släppa den vill vi bara inte. Fortfarande är detta vår oas i tillvaron, vi som bor i en lägenhet utan balkong. Vi kan odla ett och annat som är lättskött och ändå glädjas åt resultatet. Fortfarande går det att sitta under äppelträdet de soliga dagarna och tänka: så bra vi har det. Detta är otroligt fint.

Visst har det tagit emot att bekämpa allt som spirar i grusgångarna utanför lotten, en slags urspårad växtlighet. Hacka, tid och kraft är väl vad som krävs för att hålla tillbaka naturens kraft på ställen där koloniföreningen (och vi) inte vill ha den.

Maggan, min fru, har just bytt ett knä och kan inte vara en verksam odlare för tillfället. Själv är jag dialyspatient och fungerar därför som en vanlig människa bara varannan dag. Det växer så det knakar även på lotten och vi har haft svårt att hålla emot. Att gömma sig bakom nya trender som att låta det bli vildvuxet för miljöns, insekters och fjärilars skull går bara några gånger. Sedan genomskådas vi. Grannarna är tålmodiga och visar förståelse för hur vi har det även om vår lilla tomt inte är någon särskild prydnad för grannskapet.

Vi har inte satt upp något staket utan buskar och något enstaka träd markerar tomtgränsen. De som går förbi säger vänligt: så fint det vore om här fanns ett litet rött staket! När det gått gnolar vi på Sven- Ingvars sång med små textjusteringar: Ett litet rött staket med vita grindar...

För att få viss ordning har vi skaffat "medodlare". Ett par som inte själva har tillgång till en koloni får ställa upp ett antal odlingslådor hos oss mot att de hjälper oss med en del av skötseln, lite gräsklippning, rensning och sådant. Ett enkelt avtal är skrivet för att försöket inte bara ska bli godtyckligt och kunna sväva ut över alla breddar. Spännande och intressant kan det bli. Om det går bra kunde kanske fler lite äldre kolonister hålla kvar sin lott aningen längre genom att dela med sig av sin lott och som motprestation få viss hjälp. Spännande, eller hur!

FN behövs

På denna utomordentligt succéartade blogg kan jag publicera ett inlägg och 24 timmar senare är det förmodligen fortfarande oläst. Trycket triggar skivlust brukar människor förmoda. Så denna kolonidagbok lär inte få så enormt många sidor till. Kolonifolk läser inte om andras bemödanden utan gillar mest att påta i den egna myllan. Helt förståeligt och förklarligt.

Nyligen skulle min medmänniska värma mat i klubbhuset. Och eftersom jag är ganska slut efter fem timmar på sjukhuset har hon tagit på sig uppgiften att cykla iväg och ordna med detta. Denna dag dröjde det länge innan hon kom tillbaka. Det var tydligen kö och diskussion om vilka som har företrädesrätt, om någon, till mikron. Hyr man vår dansbana, granne med klubbhuset, ska inga vanliga kolonister tro att de kan propsa på att få plats i mikron precis när de vill och önskar, tycktes vara beskedet. Visst är det spännande med människor som drar egna gränser och upprättar revir för det som ska vara gemensamt. Då förstår man liksom varför FN behövs...

Ska vi inte skaffa en handjagare?

 Gräset har klippts på kolonilotten. Trots vätan och fukten som gömt sig bland stråna, och längre ner. Våra tre batterier räckte inte till för att klara uppgiften. De blev överhettade och fick laddas om alldeles för tidigt. Laddningen sker för vår del hemma i det ordinarie hemmet så det blev till att frakta dem fram och tillbaka.

I eftermiddag ska ett nytt försök ske. För att lösa uppgiften fick vi acceptera att sätta gräsklipparen på en högre nivå, dvs den lämnade strån med större höjd kvar. Nu ska den sänkas, nivån. Har vi tur har det torkat något. Men nu är vädret sådant att morgondaggen lämnar betydande fuktighet i mattan. Därför ska försöket att lösa gräsklippningen ske i eftermiddag. 

Nyss frågade medmänniskan: ska vi inte skaffa en handjagare (en gräsklippare som drivs för hand)? Vilket betyder: nu köper vi en! Jag håller med. Ska bara kolla marknaden några veckor (!) först...

Kortklippt, inte snaggat

Idag får bloggen stillsam och kolonibloggen dela på dessa tankar...

I det längsta har jag dragit mig. Inte i sängen som någon kunde tro, utan för att säga som det är. Den elektriska gräsklipparen klarar inte jobbet! Så där, nu är det sagt. Batterierna, svindyra, är för svaga. Ska man kortklippa gräset, inte snagga det, så stannar klipparen gång på gång eftersom gräset växer frodigt och tätt.

Har det varit regnigt så att det finns rejält med fukt i gräset går det inte heller. Motorn får jobba övertid för att orka med. Efterhand växer gräset om och förbi vad vi ens klarar av i små portioner. Det är då jag börjar drömma om min gamla lie från Gotland som klarade allt i långa svep.

Nu har vi tre batterier som knappast tillsammans räcker för att hålla gräsmattan på vår 300 kvadratmeter stora tomt klippt (de är på 4, 2 och 1,5 ampere). Då är inte heller mer än 225 meter i kvadrat gräsmatta. Så enkelt var det alltså att lämna det fossila bakom sig. Här gick det nog lite för fort vad gäller vår gräsplätt. Tanken att alla andra har liknande bekymmer, men sällan yppar det, gör inte saken ett dugg bättre.

Från lust till plikt

Koloniverksamheten kan svänga häftigt. Från intensiv till så gott som obefintlig. I vårt fall svängde det för ett antal dagar sedan från lust till plikt. Eftersom det blivit betydligt kyligare och en aning blåsigt tappade vi lusten några dagar. Kolonin fick vara ifred.

Sedan började det regna. Den vikande lusten svängde snabbt till plikt. Vi måste till koloni för att hålla gräset i schack. Klippning av blöt gräsmatta är aldrig något nöje. Fast man sätter fast en gräsuppsamlare på klipparen sprutas byxbenen gröna. Gräsfläckar är inte alls roliga. Plikt att se till att ogräset inte tar över alla rabatter. Men där ser det just nu ut som om ogräset är det som odlas och det odlade ser ganska vilsekommet ut.

Det första vi fick göra var att rensa gräsmattan. Den hade bombarderats. Röda granater låg överallt, dvs fallfrukt. Äpplena hade hunnit skaffa sig färg, mer än en vanlig rodnad. Så fram med räfsor för att finkamma gräsmattan som är osedvanligt långhårig. Sedan ned med fallfrukten i kompost och i svarta sopsäckar för att forslas bort senare. Sedan blev det långhåriga fixat. Vi tog lite i topparna men undvek medvetet att snagga mattan. Lagom så att det såg underhållet och vårdat ut. Ty skenet är inte oväsentligt!

Att bära uthålligt och med glädje

Vi bär mycket mer nu än förr. Och nog släpas det mesta till och från en koloni. Dit bär vi färdiglagad mat i stora lass. Hem bär vi ibland till och med en del av disken. Dit bär vi verktyg och ättikssprit. Hem åker det som inte längre behövs. I förrgår bar vi till och med en till bredden fylld femliters soppkastrull, en nybakad kaka, vispad grädde, färdigkokat kaffe, mjölk i en brun pilsnerbutelj från Flensburg med patentkork. Allt detta blev en festlig lunch och ett par timmars intensivt samtal med goda vänner. Så det är verkligen mödan värt att bära så där.

Det lilla gasolköket klarar bättre att värma maten än att laga mat på. Vi kan förstås koka potatis eller korv någon gång, men potatisen hinner kallna tills wienerkorven är färdig. Grilla går förstås och då kan man efter långa uträkningar och diskussioner få till det så att både potatis och korv är tillagade samtidigt. Men då ska grillen tändas upp 40 minuter i förväg och korven läggas på när potatisen kokat i 10 minuter. 

Ibland bär vi trädgårdsavfall i svarta sopsäckar bort från kolonin och till bilen. Sedan fraktar vi dem till återvinningscentralen i utkanten av staden. Farväl, säger vi till grejerna när de åker ner i olika containrar. Vi har lärt at Roy och Roger att man kan tala med sina saker. Tänker jag efter så har nästan allt som finns på kolonin blivit buret någon gång. Och det som inte längre är där, och det är stolar, bord, trasiga räfsor, obrukbara hyllor, murknat virke, har med lätt hjärta släpats iväg.

Kolonimänniskor är människor som bär. Uthålligt och med glädje. Oftast. För vår del lärde vi oss efter ett tag att lasta grejerna i en skottkärra. Mer last till mindre besvär. Hurra! Men somligt fick man faktiskt fortsätta bära. Säg den glädje som varar beständigt.