Stör som stör...

Stör är en avlång fisk från vilken man skördar rom. Det fick man lära sig redan tidigt under sin skolgång. Någonstans på vägen fick stör en högre betydelse. En lång stång på vilken en klätterväxt frodades. Humlestör var ordet. Stör var stången och humle växten. Om någon inte visste eller kom ihåg samma som jag.

Stören levererades till oss på kolonin av vänner från Kägleholm. Fyra meter lång. Den hade försetts med varningsflagga i rött och gult, nästan de färgkulörer som Svenska kyrkan fastnat för. Länge blev stången liggande eftersom inget spett fanns till hands. Vänliga grannar fixade fram ett järnspett som en dag bara stod där nerkörd i jorden. Spettet ropade högljutt: dags att spetta igång! Sätt fart, slöfockar!

Sagt och gjort. Efter ansträngning gick det att få loss spettet ur marken. På flera ställen under arbetet, att ge stören ett hål att bo i, slog spettet emot oforcerbara stenar. Till sist hittades en plats där det gick att få ner spettet, några centimeter i taget. Men jorden var ovillig. Den greppade spettet och vill inte släppa loss det. Det var som det sögs fast. Jag släpper inte förr än du välsignar mig, sas det i en biblisk dragkamp. Hm... Först efter långdragen kamp lossnade det. Centimeter för centimeter hackades hålet djupare.

En och en halv decimeter är inte mycket till hål, men det var vad marken och orken klarade. Stören kördes ner och stagades med trä och sten som hamrades ner runt basen. Grannen frågade genast om vi velat ha en senilstång, eftersom den färggranna plasten satt kvar. Så ni kan hitta hem om ni irrat bort er... Han tänkte gå, men vände sig om och sa: Om plastremsorna stör kan ni alltid ta ner stören. Mig stör de inte. Han flinade glatt och gick.

Glömde ta bort varningsflaggningen, var den klena ursäkten jag fick fram. Men den kan åtminstone hålla duvorna och måsarna borta när det fladdrar och har sig. Nu har vi koloniområdets högsta fågelskrämma. Alltid något.