Högst upp i en björk sitter en svart skugga, halvdold bakom nyäckta blad. Inte behöver man se varelsen för att veta vad det är. Det räcker att lyssna. Koltrasten täcker koloniområdet men sin underbara koloratur. Sången är så vacker att allt stillnar.
Beatles inleder en av sina sånger med textraden: Black bird singing in the dead of night...Den försöker inte efterlikna koltrastens fantastiska sång men har ändå blivit en underskön sång. Så fort jag får syn på eller hör en koltrast påminns jag om denna låt. Har man väl börjat gnola på den är den näst intill omöjlig att få ur skallen.
Duvornas udda och halvkvädna visor bleknar vid jämförelse. Med koltrastarna alltså. Småfåglarnas vassare sånger är ganska njutbara de också. Lusten att bli ornitolog avtog i mitt fall efter gymnasiet. Där hade vi en lärare som sände ut oss till olika klintar runt Visby för att med obäkiga och tunga kikare försöka finna och beskriva så många olika arter som möjligt. Vi hade roligt, ibland så pass att fåglar på tusen meters avstånd skrämda flög sin väg. Men man besinnar sig och tjusas till sist av fåglarnas uppenbarelse.
Pilfiknar, talgoxar, flugsnappare och en och annan bofink syns regelbundet runt kolonin. I luftrumet ovan trumpetar ibland grågås och kanadagås som är på väg till Wadköpings gräsmattor och Svartåns lugna vatten. Vilket skådespel bara fåglarna utgör på vår lilla lott. En verklig vinstlott vad gäller upplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar