Den som har en kolonilott blir lätt besatt. Kolonin är ständigt "on my mind". I varuhusens blomsteravdelningar faller jag, om inte i trans, så åtminstone blir jag för en stund hänryckt och ser för min inre syn hur blommorna skulle te sig på vår lott. I varje affär ser det ut finnas något som kunde bli till nytta vid skötseln och vården av gräsmattor och odlingar.
Nu senast befann jag mig i en affär som saluförde billig ättikssprit, 12 kronor plastflaskan, och jag föreställde mig drömscenariot: hur grusgångarna än en gång blev ytor fria från grönska. Visserligen doftar det starkt ganska länge efter en ättiksbehandling, men grannarnas skämt tolererar jag gladeligen. Inlagt grus till kvällen? Här finns väl inga gurkor? Är rödbetorna redan färdiga?
Har börjat öva mig att inte tänka på kolonin när jag besöker affärer och varuhus. Krävande och ansträngande blir det. Det finns så mycket som skulle kunna behövas och vara utmärkt på kolonin. Men hur skulle det då gå med grannarna? De blir så glada när man lånar en borr eller en stjärnskruvmejsel i rätt storlek. Tror jag. Är jag övertygad om. Det är jag absolut säker på. Den glädjen vill jag ju inte gärna förneka och beröva dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar