Fortfarande surrar det runt ingången till vår lilla stuga. Getingarnas ingångar till boet bakom den yttre väggpanelen har begränsats allt mer, dag för dag. Nu surrar där 4-5 getingar. För några dagar sedan fanns där mer än tjugo flygande gulsvartrandiga projektiler. Vi har klarat oss utan att bli stuckna. Än så länge. Kan det bero på att vi hukar oss när vi går in genom dörren? Så där som man gör när man inte vill bli upptäckt. Men det konstiga uppförandet får alla att uppmärksamma en... även getingar. Men inta har de förstått att det är vi som är den lede fienden. Vi bekämpar de flygande rovdjuren eftersom vi vet att det finns starkt allergiska personer i närheten.
Just idag utgjorde äppelträdet ett ljusgrönt parasoll med perfekt skugga. Det fläktade en smula under trädet där vi satt och samtalade långsamt och stila. Tills jag berättade en historia om en andakt då bönen Fader vår hela tiden avbröts av att någon klappade starkt i händerna och gång på gång ropade högt: Aj, jag har så ont i baken!
För att få eftertryck härmade jag både handklappning och utrop. Grannarna tystnade på lotterna runt omkring och lyssnade med "spetsade" öron för att höra vad som ropades ut över nejden. Nästa gång ska jag viska, istället för att ropa. Som tur var brydde sig inte getingarna om de där konstiga typerna som satt och pratade och småskrattade med varandra. Så där som gör på en kolonilott denna sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar