Stör som stör...

Stör är en avlång fisk från vilken man skördar rom. Det fick man lära sig redan tidigt under sin skolgång. Någonstans på vägen fick stör en högre betydelse. En lång stång på vilken en klätterväxt frodades. Humlestör var ordet. Stör var stången och humle växten. Om någon inte visste eller kom ihåg samma som jag.

Stören levererades till oss på kolonin av vänner från Kägleholm. Fyra meter lång. Den hade försetts med varningsflagga i rött och gult, nästan de färgkulörer som Svenska kyrkan fastnat för. Länge blev stången liggande eftersom inget spett fanns till hands. Vänliga grannar fixade fram ett järnspett som en dag bara stod där nerkörd i jorden. Spettet ropade högljutt: dags att spetta igång! Sätt fart, slöfockar!

Sagt och gjort. Efter ansträngning gick det att få loss spettet ur marken. På flera ställen under arbetet, att ge stören ett hål att bo i, slog spettet emot oforcerbara stenar. Till sist hittades en plats där det gick att få ner spettet, några centimeter i taget. Men jorden var ovillig. Den greppade spettet och vill inte släppa loss det. Det var som det sögs fast. Jag släpper inte förr än du välsignar mig, sas det i en biblisk dragkamp. Hm... Först efter långdragen kamp lossnade det. Centimeter för centimeter hackades hålet djupare.

En och en halv decimeter är inte mycket till hål, men det var vad marken och orken klarade. Stören kördes ner och stagades med trä och sten som hamrades ner runt basen. Grannen frågade genast om vi velat ha en senilstång, eftersom den färggranna plasten satt kvar. Så ni kan hitta hem om ni irrat bort er... Han tänkte gå, men vände sig om och sa: Om plastremsorna stör kan ni alltid ta ner stören. Mig stör de inte. Han flinade glatt och gick.

Glömde ta bort varningsflaggningen, var den klena ursäkten jag fick fram. Men den kan åtminstone hålla duvorna och måsarna borta när det fladdrar och har sig. Nu har vi koloniområdets högsta fågelskrämma. Alltid något.

 

Koloni och kraftkrävande insatser

 Nu närmar vi oss nutid! Vi har köpt en ny kolonilott på Alnängarna i Örebro:

Så är man kolonimänniska igen. Vågat kan man tycka, eftersom förra gången inte blev så lyckad. Biologin överträffade vår förmåga att förädla och odla. Det växte mest där det inte skulle. Och oönskade växter överträffade de efterlängtade och planterade. Grannar nickade vänligt när vi såg dem. När vi inte såg dem så bra skakade de medlidsamt på huvudena. Ett ord här och några andra där kunde urskiljas. Nybörjare! Hur kunde de få köpa? Rensar de aldrig ogräs? Tror de man ska odla i grusgångarna utanför lotten?

Problemen är desamma. Vad gäller ogräset. Medmänniskan har till och med skaffat en liten skylt. En sådan man sätter där man odlar. På hennes skylt står det inte riddarsporrar, tagetes eller dill. Ogräs, står det. Så är man garderad. Om ogräset gror bättre än de dyrt inköpta plantorna eller fröerna.

Problemet med grusgångarna utanför lotten kvarstår. Är permanent. Där växer gräset bättre än i det vi kallar gräsmatta. På vår lilla tomt skjuter maskrosorna upp så fort och är så många att man kunde tro vi ska brygga maskrosvin. Gröna växter svämmar över tomten och sköljer ut i gångarna. Som enligt överenskommelse ska hållas rena och fina. Utan grönska.

Vi har försökt vattna med svaga växtbekämpningsmedel. Till ingen särskild nytta. Det verkade som extra gödning. Vi har köpt vägsalt. Som också omvandlas till gödning. Efter ett tag. Växterna kroknade... och reste sig. Till sist var det hackan som återstod. Alla som försökt hacka upp en sekelgammal nedtrampad grusgång vet att gräset är bättre på att bryta igenom än hackor. Dessutom får man hackskador i händer och armar. Det är som att köra in hackan i en stenvägg med de då uppkomna vibrationerna som går genom armar och ben.

På nästa årsmöte ska jag föreslå att man asfalterar gångarna. Då får vi frid och ro några år. Tills maskrosorna visar sig på styva linan och knäcker även den beläggningen. Lugn och ro var det tänkt att vi skulle få på kolonin. Ett tag. Inte vedermödor. Kraftkrävande insatser. Slit. Vi fick ett oplanerat och fullskaligt krig mot okontrollerbar växtlighet. Som envisas med att dyka upp mest frekvent där den absolut inte hör hemma.

Semestern tar snart slut

Här hamnar till en början gamla noteringar om livet på en koloni. Första försöket ägde rum för 11-12 år sedan och det är vad det handlar om här, en notering från 11 augusti 2009.

I gruset har jag befunnit mig idag. Lass efter lass, (två stycken uppdelade i fyra) tunga som järnmalm har jag fraktat fram till kolonilotten. Där har trallen av trä, ett slags ihopspikade fyrkanter, som är impregnerade, behövt få kontakt med omgivande grusgång. Nu har den det! Och mangold, ett mellanting mellan sallad och spenat, har fraktats hem tillika med blommor som knoppats och börjat blomma. Något har växt av det vi hoppades på.

Och sommaräpplen faller hinkvis till marken. Snart skall de väl ändå mogna? Kart står i alla fall inte på vår meny.

Väl hemma tittar jag trollbunden på TV och Emma i 1990-tals version. Vacker och tänkvärd. Emma är välmenande, men elak och samtidigt träffande i sina kommentarer. I henne kan man knappast känna igen några kolonister, möjligen med något undantag? Med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som Mr Knightley från 1996. Som Emma tävlar hon med Doran Godwin från 1972 och Gwyneth Paltrow från 1996.

Om några dagar är semestern till ända. Det var som igår den började och nu nästa dag är den redan över. Hur fort får den gå? Vem har tid att sköta kolonin nu?

Strandnära sjötomt på kolonin

Här något om hur kolonisten klarade sig förra gången, dvs år 2009:

För mig som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Med hjälp av förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannarna minskat. Man kan faktiskt inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto! Omdelbart! Bums!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Men insatsen kom av sig på något vis. Nu har de varit avlägsnade i månader och förbipasserande har startat en gissningstävlan. Kommer det någonsin att hända något mera genomgripande där? Visst måste man ersätta de gamla plankorna?  Grannarna spekulerar intresserat. Ett färdigbyggt trästaket som levereras i sektioner? Bara att slå ner i backen. En minimal stenmur? En ny häck? Något av betong? 

Snart flyr ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Inte på ett välskött koloniområde. Vem sätter ner foten? Vem undervisar om saltets inverkan på ogräs? Kan kokande vatten fungera? Frågorna är många och svaren kan man söka i otaliga hyllmetrar om trädgårdsskötsel. De är snart lika många som böckerna om föda och matlagning. Se där, ännu ett ställe där man kan gräva!

Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått uppleva vilken kraft vatten har. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Ris kanske kunde bli en ny basgröda här? Men det blev bedrövelse. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

De som leder koloniarbetet smider planer för att översvämningen inte ska upprepa sig. Men de vet också att berätta skrönor om den lerbank på vilken området är grundat. Och nog minns du väl när han skulle spetta upp et hål för en stolpe. Han körde ner spettet i backen med kraft och det sa bara schlurrp och så försvann spettet för alltid ner i leran. Så snopen han blev, säger de och skrattar hejdlöst.

Belöningen efter timmar av flit är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln. En och annan kolonist vandrar förbi för att se hur det går för vänner och grannar. Och har de tur blir det en extra kopp kaffe och en liten pratstund.

Liksom hand och fot hos människan endast utgöra olika delar af hennes kropp, utgöra de skilda lotterna endast delar af koloniträdgården i dess helhet. För att kroppen skall fungera ordentligt, växa till i styrka och skönhet, måste dess olika lemmar och organ arbeta i samdräkt, och så måste också de olika lottägarne göra för att se sin koloniträdgård gå framåt i skönhet och alstring. Koloniträdgården. s. 29-30

 

 

 

Sömn efter vattning

Sexton meter nyplanterad häck kräver mycket vatten. Särskilt i den värmebölja som lagt sig över Svedala. Som tur är tillhandahålls åvatten för kolonisterna som träget ansar, beskär och rensar.

Måbär (Ribes alpinum) blev det till slut istället för staket, stängsel eller palissad. En måbärshäck är mjuk och fin, och när den är som bäst hindrar den insyn. Om en tre-fyra år. Tills dess får man diskret nicka åt förbipasserande eller helt enkelt hålla sig utom synhåll. Med fördel kan man dyka in i stugans dunkel. En meter till en och en halv, har det sagts mig, är den bästa höjden för denna tätväxande buske. Men så är det ju på hur högt den reser sig det beror. Kanske kan vi lyckas dra upp den till en två-tre meter? Hästgödsel i överflöd, kanske?

En fördel med en tät häck är också att grannarna slipper se hur ogräset framgångsrikt bekämpar allt vad odling heter. Dom vill nog inte så gärna se medmänniskor lida. En planta omsorgsfullt planterad och nedgrävd får hos oss genast tio vildvuxna medtävlare. Det är nästan frestande att använda den tidigare kolonistens angreppssätt: att genast hänga upp hängmattan och vila sig. Ett glas svalkande dryck, eller två, är inte heller fel.

Och kvällstidningen får läsaren att snart somna i förtvivlan över hur lite intressant, eller hur extremt mycket ointressant, där står. Och hur långt från nyhetstidningen man kommit. Skvaller och TV eller TV och skvaller är de två framgångsrecepten. Samt katastrofer. Ju fler desto bättre. Farliga sjukdomar smäller också högt. Och slänger man med en och annan DVD bedrar snålheten folks redan bristfälliga omdöme.

Vattenslangen ville inte riktigt idag. Först vägrade den att låta sig fästas vid kranen som i kanten på vår lott erbjuder å-vatten. Och där försvann dyrbart tålamod och en och annan minut. Sedan la sig slangen i oräkneliga veck som fick strålen att sina. Varje veck som rätats ut åstadkom nya. Där gick det sista av tålamodet och ett antal minutrar till. Sedan ville munstycket inte tillhandahålla rätt slags stråle. Jag spolade nästan bort flera plantor. Som om trädgårdsslangen närt en hemlig dröm om att bli befordrad till högtryckstvätt.

Fick alltså långsamt återvinna jorden och gräva nya små vallar så att vattnet inte genast skulle rinna ut i den gemensamma grusgången och där vattna ovälkomna ogräs som frodas likt vattendroppar i ett skyfall. Allt har konsekvenser lär man sig snart. Både handlingar och underlåtenhet att göra något får fatala konsekvenser. Inte konstigt att så många ligger på knä i sina rabatter. De ber helt enkelt! Att ett under ska ske och ogräset torka bort på momangen.

Sedan träffade jag flera trevliga grannar och människor som nyfiket vill diskutera häckplanteringsstrategier. Så med det för stunden starka vattentrycket framstod det som om jag nu försökte dränka mina plantor. Vattnet stänkte på besökarnas fötter och fordon (enklare tvåhjulingar). De flyttade sig då utom räckhåll och bedyrade hur trevligt det vore om vi sågs någon gång. Med en extra betoning på någon så det nästan kunde uppfattas som ingen. Folk som skvätter och har sig står inte högt i kurs.

Nu är det nyvattnat i alla fall. Och balans och välmående återvänder sakta. Minuterna räcker då till för annat viktigt: sömn framför TV, soduko med fel överallt, och mer sömn. I morgon börjar det om igen....

 

Stad och natur i kamp

Kajor som bygger bo i skorstenar är inga roliga vänner. De far med all säkerhet illa. Och när boet inte håller vad det lovar blir det kris. Men sotarna får jobb och i dessa tider är det inte att förakta. Retsamt utmanar de sin omgivning, orädda och folkvana. Dessutom gillar de varandra och håller koll. De uppträder till och med i stora sällskap! Egendomligt nog skyr de koloniträdgårdarna. Förmodligen är det för många som ständigt håller koll på sina täppor, beredda att jaga bort djur som ställer till det.

Ornitologerna menar att kajorna främst häckar: I holkar eller ihåliga träd, men även i håligheter den kan finna i byggnader eller i skorstenar. Finns det möjligheter så häckar kajor gärna tillsammans i stora kolonier!

Inte på vår koloni i alla fall. Fiskmåsarna häckar långt från vatten och sjö. De föredrar stadens bebyggelse framför våra små lådor till hus. Fåglarna kan också hitta en lockande skorsten. Ibland på taket strax ovan en kollega vars nattsömn blir störd. Inget kan mäta sig med fågelskrin långt innan uppstigning är påbjuden. Som ornitologerna skriver: Vanligaste lätet ett gällt ”ki-ia”. Har även ett skrockande ”kak-kak-kak”. Det ger ringar under ögonen. Och ihållande brus i öronsnäckan.

Natur och stad lever överlappande sina liv. Men man kan undra om det bara är staden som flyttar sina gränser? Det händer att jag blir övertygad om att en naturens rörelse åt andra hållet förebådas av dessa djärva och sturigt envisa fåglar. De är ett slags förtrupp som sonderar terrängen inför nästa manöver. Då kommer älgar och bävrar och allehanda djur att börja dyka upp gatorna. Kampen fortgår som tur är inte främst på vårt område. Där härskar skator, duvor och småfåglar som flugsnappare, talgoxar och pilfinkar.

 

Kungliga Järnvägsstyrelsen avsatte mark

Koloniområdet vid Alnängarna kom till som en odlingsmöjlighet för dem som arbetade vid Centralverkstäderna. Kungliga Järnvägsstyrelsen upplät markområdet. Där gick det under ett antal år också ett järnvägsspår till Örebros gamla oljehamn är idag omgjort till ett fantastiskt frilufts- och strövområde. Nu kommer man ner till Hjälmaren på riktigt. Långa promenadstråk och cykelvägar har gjort detta till ett verkligt paradis!

Besök gärna också Naturens hus du som har vägarna förbi!

Som av en händelse fann jag häromkvällen en liten artikel i Hvar 8 Dag/ Illustreradt Magasin. Denna tidskrift var folkbildande och det märks på detta nummer där bilden och notisen fanns. Tidningen utkom den 11/6 1911.

164 tomter omfattande 150 kvadratmeter hade redan år 1911 tagits i bruk. Efterfrågan och behovet var stort!

Idag, liksom förmodligen redan år 1911, har ogräset fått sig en duvning! Maskrosor och tistel har bekämpats handgripligt med hacka och spade. Kan våren bli mer påtaglig?

 

Kolonialism - en rörelse för odlare?

För drygt tio år sedan köpte vi en kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som nybörjare fick vi pröva på allt möjligt och lära oss det ena och det andra. Då började jag skriva om den erfarenheten. Delar av dessa små stycken hamnade sedan i koloniföreningens 100-årsskrift. Om någon känner igen sig kan det bero på det. Eller på att man själv gjort liknande erfarenheter och blivit en fullfjädrad kolonist...

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man delade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande äger rum i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här på vår lott krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle buskarna genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt. Andra kolonister ler medlidsamt. För länge sedan har de gjort likadant. Innan de blev vana.

Säckvis med risiga grenar måste dessutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig totalt. Man får understundom också uppleva en rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket utstirrad och glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har. Växtdelar har dessutom en egen avdelning där det är strängt förbjudet att slänga onaturliga föremål.

Förundrat betraktar jag med mitt ringa trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Åter till lotten. Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Det är bara att ta fram spaden. Senare blir det till att falla på knä vid rabatterna. Ska de verkligen vara så många? Och måste man ha flera sorters blommor? Vad är det för fel på krokus? Ja, annat än att den blommar över tidigt på säsongen. Kanske några granna perenner måste inhandlas? Snart kommer vänliga grannar och erbjuder en tova av det ena och en tuva av det andra. Grannsämjan frodas tydligen också.

Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? När man ser sig omkring finns det många sätt att hantera sin lilla byggnad. Där på området finns husen som kunde prytt sin plats som villa i ett nybyggt område. Välplanerat, elegant och lättskött. Där finns de traditionellt röda stugorna med vita knutar. Snickarglädjen vet på många håll inga gränser. Utsirade verandor, räcken, trappsteg smyckar dessa klassiska juveler. Sedan upptäcker man husen som åldrats med skönhet. Där finns lite flagnad färg likt rynkor i ett vackert gammalt ansikte. Sin mognad bär de med stolthet.

Någon enstaka stuga har slutat hoppas på en ljusnande framtid. De lutar betänkligt av ålderströtthet eller har liksom sjunkit in i omgivning och blivit ett med sin bakgrund. Där väntar de, knappast urskiljbara, mellan syrenbersåar och obeskurna fruktträd. 

Och stugan min? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Det kommer väl en morgondag med nya ambitioner. Mot latmasken finns det inte så mycket som hjälper. För tillfället får detta ”dockhus” långsamt åldras. Själv har jag för tillfället en annan längtan. Ty hängmattan hägrar!