Kortklippt, inte snaggat

Idag får bloggen stillsam och kolonibloggen dela på dessa tankar...

I det längsta har jag dragit mig. Inte i sängen som någon kunde tro, utan för att säga som det är. Den elektriska gräsklipparen klarar inte jobbet! Så där, nu är det sagt. Batterierna, svindyra, är för svaga. Ska man kortklippa gräset, inte snagga det, så stannar klipparen gång på gång eftersom gräset växer frodigt och tätt.

Har det varit regnigt så att det finns rejält med fukt i gräset går det inte heller. Motorn får jobba övertid för att orka med. Efterhand växer gräset om och förbi vad vi ens klarar av i små portioner. Det är då jag börjar drömma om min gamla lie från Gotland som klarade allt i långa svep.

Nu har vi tre batterier som knappast tillsammans räcker för att hålla gräsmattan på vår 300 kvadratmeter stora tomt klippt (de är på 4, 2 och 1,5 ampere). Då är inte heller mer än 225 meter i kvadrat gräsmatta. Så enkelt var det alltså att lämna det fossila bakom sig. Här gick det nog lite för fort vad gäller vår gräsplätt. Tanken att alla andra har liknande bekymmer, men sällan yppar det, gör inte saken ett dugg bättre.

Från lust till plikt

Koloniverksamheten kan svänga häftigt. Från intensiv till så gott som obefintlig. I vårt fall svängde det för ett antal dagar sedan från lust till plikt. Eftersom det blivit betydligt kyligare och en aning blåsigt tappade vi lusten några dagar. Kolonin fick vara ifred.

Sedan började det regna. Den vikande lusten svängde snabbt till plikt. Vi måste till koloni för att hålla gräset i schack. Klippning av blöt gräsmatta är aldrig något nöje. Fast man sätter fast en gräsuppsamlare på klipparen sprutas byxbenen gröna. Gräsfläckar är inte alls roliga. Plikt att se till att ogräset inte tar över alla rabatter. Men där ser det just nu ut som om ogräset är det som odlas och det odlade ser ganska vilsekommet ut.

Det första vi fick göra var att rensa gräsmattan. Den hade bombarderats. Röda granater låg överallt, dvs fallfrukt. Äpplena hade hunnit skaffa sig färg, mer än en vanlig rodnad. Så fram med räfsor för att finkamma gräsmattan som är osedvanligt långhårig. Sedan ned med fallfrukten i kompost och i svarta sopsäckar för att forslas bort senare. Sedan blev det långhåriga fixat. Vi tog lite i topparna men undvek medvetet att snagga mattan. Lagom så att det såg underhållet och vårdat ut. Ty skenet är inte oväsentligt!

Att bära uthålligt och med glädje

Vi bär mycket mer nu än förr. Och nog släpas det mesta till och från en koloni. Dit bär vi färdiglagad mat i stora lass. Hem bär vi ibland till och med en del av disken. Dit bär vi verktyg och ättikssprit. Hem åker det som inte längre behövs. I förrgår bar vi till och med en till bredden fylld femliters soppkastrull, en nybakad kaka, vispad grädde, färdigkokat kaffe, mjölk i en brun pilsnerbutelj från Flensburg med patentkork. Allt detta blev en festlig lunch och ett par timmars intensivt samtal med goda vänner. Så det är verkligen mödan värt att bära så där.

Det lilla gasolköket klarar bättre att värma maten än att laga mat på. Vi kan förstås koka potatis eller korv någon gång, men potatisen hinner kallna tills wienerkorven är färdig. Grilla går förstås och då kan man efter långa uträkningar och diskussioner få till det så att både potatis och korv är tillagade samtidigt. Men då ska grillen tändas upp 40 minuter i förväg och korven läggas på när potatisen kokat i 10 minuter. 

Ibland bär vi trädgårdsavfall i svarta sopsäckar bort från kolonin och till bilen. Sedan fraktar vi dem till återvinningscentralen i utkanten av staden. Farväl, säger vi till grejerna när de åker ner i olika containrar. Vi har lärt at Roy och Roger att man kan tala med sina saker. Tänker jag efter så har nästan allt som finns på kolonin blivit buret någon gång. Och det som inte längre är där, och det är stolar, bord, trasiga räfsor, obrukbara hyllor, murknat virke, har med lätt hjärta släpats iväg.

Kolonimänniskor är människor som bär. Uthålligt och med glädje. Oftast. För vår del lärde vi oss efter ett tag att lasta grejerna i en skottkärra. Mer last till mindre besvär. Hurra! Men somligt fick man faktiskt fortsätta bära. Säg den glädje som varar beständigt.

Tomater tänker inte som vi

I krukor som står överallt på kolonin dras det upp tomater.  Små äpplen, som en 3-åring kallade dessa ännu gröna frukter i väntan på rodnad. Vi ovana kolonister vill gärna se nyttan med kolonin så vi räknar de mognande tomaterna, för att se att plantorna ger god avkastning, och får dem just nu till över femtio. 

Tomatplantorna som började sina begränsade liv som frön har velat och vacklat hela sommaren. Ska de växa vidare eller vissna bort? Blad efter blad som gulnat och torkat har fått knipsas bort. Vatten har de fått så de flesta andra växter skulle storkna, men då trivs de tydligen. Daglig dusch, ja flera om dagen som vore de tonåringar, är vad de kräver.

Det går knappast att tro men OS-fotbollen påverkar vår vistelse på lotten. Idag ska det ätas lunch där men tiden har fått ruckas på eftersom fotbollsdamernas match är ändrad från 04.00 till kl 14.00, tror jag. Tidig lunch med andra ord och sedan en snabb färd hemåt för att denna ljuvliga dag prioritera att sitta inomhus i lägenhetens mörkaste rum och stirra på TV-skärmen. Tur att tomaterna inte tänker som vi.

Naturen får se, människan tar över

Regndagar får kolonin sköta sig själv. Då tar naturen hand om vår lott. Precis som den gör alla de dagar vi är där också. Som om våra spadar och ytliga grävningar i landen skulle spela någon särskild roll. Försöken att rensa bort allt det vi inte önskar i landen och ute i gångarna är också småpotatis i sammanhanget. Ogräset har sin egen naturliga strävan.

Men vi tycker vi sliter på bibliskt vis, dvs i vårt anletes svett. I vårt anletes svett, skulle nog Hasse Alfredson skulle ha sagt och fortsatt, snacka om svett! Pyramidbyggarna Du, dom svettades bort 20 kilo om dagen, snacka om svett! Ungefär så gissar jag han skulle ha sagt.

Att det pärlar lite i pannan och kepsen blir aningens fuktig är inte mycket att stoltsera med. Att man blir andfådd och får mjölksyra beror på bristande övning. Så blir det när sofforna, sängarna och skrivborden används för flitigt. Fenomenet att kroppen svettas ut vätska är mer beroende av denna sommars värme än någon överdriven kroppsansträngning. Till nästa sommar får man lägga sig i träning i februari för att få upp flås och kondition. Då ska det bli andra bullar av. Naturen får se upp. Människan tar över.

Oansenliga jordärtskockor

Jordärtskockor är eftertraktade som bas för och ingrediens i soppa. Knölarna är små och en aning svårskalade. Dessa små och ingefärsliknande tingestar ser totalt annorlunda ut ovan jord. Där växer oerhört resliga stjälkar flera meter ovan ytan. De blir kraftiga och så hårda att det ibland kan behövas både såg och spade när man tänker sig skörda. Mycket slit för små delikatesser.

Anledningen till de solrosliknande stänglarna, vill åtminstone jag tro, är att de faktiskt är släkt med solrosor. Blommorna är, liksom frukterna under jord, Blommorna är visserligen gula men inte alls stora och generösa som på solrosorna. Men än är det inte tid att ta upp resultatet av denna odlingsmöda. Det blir till att vänta som så ofta förr på det man vill bära hem i triumf från sin lilla kolonilott.

På en webbsida läser jag: Jordärtskockan är släkt med solrosen och kan bli lika hög. Men den blommar med betydlig mer anspråkslösa blommor. Den är perenn och utvecklar ätliga knölar. Växten kom till Sverige från Nordamerika på 1600talet och slog snabbt igenom som gröda eftersom den tål mycket kyla och kan odlas långt norrut. Men när potatisen började odlas på allvar i Sverige, tappade jordärtskockan mark.

Misslyckad kamp får ett slut

Vad är getingar bra för? Frågan ställdes vid en lunch och telefonerna åkte fram. Inte för att ringa till någon och fråga utan för att googla. Tydligen är de utmärkta pollinerare och skadedjursbekämpare. De ingår i matkedjan också där de föder en och annan fågel.

Men, ett stort MEN. Getingar måste bekämpas. De sticks och många får förfärliga besvär. Vår kamp misslyckades och till sist fick vi vända oss till försäkringsbolaget som vände sig till Anticimex. Nu på morgonen har en rymdklädd bekämpare sprutat på dessa djur som dessvärre byggde sin boning bakom husets panel ovanför ingången.

Nu behöver vi inte huka längre när vi ska gå in i den lilla röda stuga. Skönt. Men sorgligt på något vis...