Humlen - en hon eller han?

 

Humlen växer med raketfart. Dess slingrande utskott är vassa med små krokiga piggar som hakar i underlaget. Då blir det inga halkskador. Djärvt klättrar humlen vidare uppför sin resliga stör.

Grannar frågar retsamt: när blir det öl? Men vi har vare sig redskap eller förmåga att använda humlen på det sättet. Vi läste oss till att man kan skörda blommorna för att brygga thé. Men det blev beskare än beskt och inget vi frivilligt skulle inmundiga. Tills vidare nöjer vi oss med att humlen lockar till sig humlor och bin.

Stören har vi kört djupt ner i ett jordfyllt cementrör. Men jorden visade sig bestå av ganska mycket torra substanser så stören har haft svårt för att stå still. Än pekar den hit och än pekar den dit. Vi rättar till och rätar upp. Ungefär så där som man får göra i sitt eget liv när saker börjar gå på tvärs.

I den Virtuella floran läser jag:  Humle är en flerårig slingrande, klättrande ört med motsatta, breda, handflikiga blad. De slingrande skotten kan bli mer än tio meter långa och kan växa 8 tum/dygn. Hela växten är klädd med krokiga taggar och körtelprickar. Humle har skilda han- och honplantor. 

Nästa fråga vi ska ta itu med är att ta reda på om humlen vår är en hon eller en han...

På kolonin sjunker tempot

Lunch på kolonin innebär att det ska bäras kyllådor och mycket annat. Men att äta lunch med vänner i en grön oas är mödan värd. Så här års dignar kyldiskarna av kassler. Själv föredrar jag den en aning bräckt eller sparsmakat grillad, även om den går att äta som den är. En potatissallad gjord på finskuren färskpotatis, olja och skånsk senap ger omväxling till alla vita potatisröror. Till det fungerar en enkel grönsallad med gurka, små tomater och salladsblad fint. Som ett alternativ kan tänkas färsk finriven vitkål med en aning citronolja över. Friskt och fräscht.

Ett fruktfat som extra tilltugg är bara så bra. Då behövs inte mer än några jordgubbar, vindruvor melonskivor. Mätta och belåtna blickar vi ut över vårt lilla gröna hörn av världen. Fågelsången vibrerar och från en avlägsen dunge hörs näktergalen briljera. Samtalet går inte i raketfart, nej kommentarerna och synpunkterna får god tid på sig. Tid finns och öppnar för goda reflektioner och nödvändig eftertanke. Att tempot sjunkit tillskriver jag helt kolonins lugnande inverkan. Inte ens myggan kan då irritera...

44:e inlägget

Detta är mitt 44:e inlägg på denna blogg. Sammanlagt 854 besökare har vågat sig hit. Snacka om influencer-status på mina texter. Men vore detta min kolonidagbok hade väl ingen alls läst vad som skrivits. På detta sättet är besökarantalet en oerhörd och lysande framgång! Sa han som tyckte att 3 bilar på raken var en trafikrusning. Och kanske var det så, eftersom det hände en höst på den gotländska landsbygden. Då är det inte många som är ute och kör!

Idag blir det vattningsbesök på kolonin trots gårdagens åsksväder med tillhörande skyfall. Marken är torr långt ner och växterna behöver mer vatten, och mer näring, för att nå sin fulla potential. 

Förundran inför det som växer

Förundran kommer över mig understundom! Förundran uppfyller hela mig när jag står inför olika föremål. Inför en ikon kan det fungera som en tvåvägskommunikation, eller än mer som en ett öppet fönster så inget hindrar utblick, samtidigt som det beskådade blickar tillbaka. Förundran kräver i mitt fall att jag stannar upp så att upplevelsen hinner slå rötter.

På väg till kolonilotten log hela fläderträdet mot oss som gick där. Med sina glimrande vita blommor lyste den upp sina omgivningar. Borta var nyttotanken att göra saft av blomställningarna. Puts väck var tanken att beskära och trimma trädet. Dess uppenbarelse intog oss och vi stannade i förundran, beundran och tacksamhet över vad som växer alldeles utan vår förtjänst eller arbetsinsats. 

När vi efter att ha beskådat trädet gick vidare var det inte utan att jag gnolade: Här är gudagott att vara...

En illumineringsfest

I de tidiga tonåren befann jag mig på en lägergård i Småland. En av kvällarna skulle det inte bli lägerbål utan istället stod det "Illumineringsfest" på programmet. Vi var inte många som förstod vad ordet betydde. Framåt kvällen stod det klart att det hade med ljus att göra. Kulörta lampor hängdes upp i träden och marschaller placerades ut på högt belägna platser. En upplysningsfest helt enkelt. 

Under festen då vi fick en Småländsk matvara - ostkaka med hallonsylt - förklarades att upplysning är viktigt för att man ska se det som annars ligger fördolt och i mörker. Illuminering som både världsligt och andligt fenomen. Vi nöjde oss förstås med den vackra belysningen som förtrollade den ganska ordinära lägergården till slott och dröm.

Varför nu detta i en text på en koloniblogg? Jo, därför att inget kan vara mera lämpat för att ha illumineringsfester på än ett koloniområde i augusti när natten blivit mörk. Tänk att vandra runt mellan lotterna och se trolska ljus. På vårt område blir det knappast några lampor eftersom el inte är indragen till lotterna. Men levande ljus, lyktor och marschaller räcker långt. Varför inte en fest med ljus, kräftor och ostkaka. Så tänker jag, och kan nästan känna smakerna på tungan, i gassande solsken en dag i juni. 

Sol och värme, igen

Sol och värme har än en gång hjälpt, tvingat och lockat mig att koppla av. Att arbeta med att rensa bort gräs mellan plattor blir orimligt i hettan. Några tag med redskapen så sprutar svetten fram. Bättre att vänta så att det blir moln och lagom sval temperatur. Själva jobbet förbereddes genom att dränka mellanrummen mellan plattorna, de som inte syntes för all växtlighet, med utblandad ättikssprit. Det gröna vissnade och blev torrt och brunt på nolltid. Då blir det lättare att sprätta bort det fnösketorra så att plattorna friläggs och återfår sin forna glans.

Nu skulle det ha funnits ett soldrivet kylskåp i stugan. Ingen el finns indragen så vi behöver tappa solen på lite energi. Kanske blir det svalare då? Hur som, en iskall dryck skulle sitta fint en dag som denna.

Eftersom det inte går att arbeta i landen finns det bara ett par alternativ. Det är möjligt att rigga upp ett stort parasoll, ett solskydd, och fortsätta rensa lite längre. En annan möjlighet är att ta tag i sådant som behöver göras på husets skuggsida eller inne i den lekstugestora byggnaden. Målning måste bättras på. En dörr behöver tvättas ren. En balustrad måste målas. Men, lyckligtvis nog så det går alltid att fälla ut vilstolen under äppelträdets skugga, den bästa platsen för att tänka ut kommande åtgärder. Vilsam planering. På så vis tänker vi ofta efter före.

Halva nöjet

Halva nöjet med en kolonilott är att vid besök gå runt och skärskåda vad som hänt sedan sist. Det mesta växer, annat vissnar. Fåglar flyttar in i holken och duvor försöker bosätta sig i äppelträdet. Flädern har fått löss men tycks inte lida det minsta för det. Blåbärsbuskarna verkar det inte hända ett dugg med, men björnbärsbusken har fått blommor.

Samtidigt har jag fått lära mig att med fördragsamhet se på vissa ogräs. Inte för att jag vill se mig besegrad utan för att de annars bosätter sig i huvudet. Bekämpningen av kirskålen och kvickroten tar tid och uppmärksamhet från trevligare sysslor. Då blir nöjet inte så stort. Så jag låter bekämpningen bero, några dagar i alla fall...