Naturen får se, människan tar över

Regndagar får kolonin sköta sig själv. Då tar naturen hand om vår lott. Precis som den gör alla de dagar vi är där också. Som om våra spadar och ytliga grävningar i landen skulle spela någon särskild roll. Försöken att rensa bort allt det vi inte önskar i landen och ute i gångarna är också småpotatis i sammanhanget. Ogräset har sin egen naturliga strävan.

Men vi tycker vi sliter på bibliskt vis, dvs i vårt anletes svett. I vårt anletes svett, skulle nog Hasse Alfredson skulle ha sagt och fortsatt, snacka om svett! Pyramidbyggarna Du, dom svettades bort 20 kilo om dagen, snacka om svett! Ungefär så gissar jag han skulle ha sagt.

Att det pärlar lite i pannan och kepsen blir aningens fuktig är inte mycket att stoltsera med. Att man blir andfådd och får mjölksyra beror på bristande övning. Så blir det när sofforna, sängarna och skrivborden används för flitigt. Fenomenet att kroppen svettas ut vätska är mer beroende av denna sommars värme än någon överdriven kroppsansträngning. Till nästa sommar får man lägga sig i träning i februari för att få upp flås och kondition. Då ska det bli andra bullar av. Naturen får se upp. Människan tar över.

Oansenliga jordärtskockor

Jordärtskockor är eftertraktade som bas för och ingrediens i soppa. Knölarna är små och en aning svårskalade. Dessa små och ingefärsliknande tingestar ser totalt annorlunda ut ovan jord. Där växer oerhört resliga stjälkar flera meter ovan ytan. De blir kraftiga och så hårda att det ibland kan behövas både såg och spade när man tänker sig skörda. Mycket slit för små delikatesser.

Anledningen till de solrosliknande stänglarna, vill åtminstone jag tro, är att de faktiskt är släkt med solrosor. Blommorna är, liksom frukterna under jord, Blommorna är visserligen gula men inte alls stora och generösa som på solrosorna. Men än är det inte tid att ta upp resultatet av denna odlingsmöda. Det blir till att vänta som så ofta förr på det man vill bära hem i triumf från sin lilla kolonilott.

På en webbsida läser jag: Jordärtskockan är släkt med solrosen och kan bli lika hög. Men den blommar med betydlig mer anspråkslösa blommor. Den är perenn och utvecklar ätliga knölar. Växten kom till Sverige från Nordamerika på 1600talet och slog snabbt igenom som gröda eftersom den tål mycket kyla och kan odlas långt norrut. Men när potatisen började odlas på allvar i Sverige, tappade jordärtskockan mark.

Misslyckad kamp får ett slut

Vad är getingar bra för? Frågan ställdes vid en lunch och telefonerna åkte fram. Inte för att ringa till någon och fråga utan för att googla. Tydligen är de utmärkta pollinerare och skadedjursbekämpare. De ingår i matkedjan också där de föder en och annan fågel.

Men, ett stort MEN. Getingar måste bekämpas. De sticks och många får förfärliga besvär. Vår kamp misslyckades och till sist fick vi vända oss till försäkringsbolaget som vände sig till Anticimex. Nu på morgonen har en rymdklädd bekämpare sprutat på dessa djur som dessvärre byggde sin boning bakom husets panel ovanför ingången.

Nu behöver vi inte huka längre när vi ska gå in i den lilla röda stuga. Skönt. Men sorgligt på något vis...

Så kan man också göra på en koloni

Gångarna är rensade... på ena sidan lotten. Eftersom vi har hörntomt måste vi rensa 2 gångar. Ett tips som tycks vara bättre än att ösa på salt är att använda utspädd ättikssprit. 12 kr litern för 12-procentig sprit på ÖB. De som kan handla hos grossister kan hitta 10-procentig ättikssprit på 10-liters dunk för ca 78 kronor. Gräset i gångarna dör av att bli vattnade med den utspädda spriten. Men särskilt varma dagar dunstar det oerhört fort så det är bäst att vattna flera gånger med den för ogräset så fatalt dödliga brygden. 

Krusbären börjar mogna och det är tid att skörda de mest långtgågna bären. Hallonhäcken producerar färdiga bär varje dag så det är bara att vara tålmodig och plocka av de finaste och rödaste bären var dag. Vi fryser in hallonen för att använda dem vid senare tillfälle. Till exempel i en Romtopf.

Idag läste vi en artikel i Aftonbladet om alla måsten som jagar och stressar oss. Vi tog helt enkelt fler och längre pauser, så långa att arbetat blev en bisak och vila huvudsysslan. Det kan man vänja sig vid som en nybliven pensionär sa om att slippa gå till jobbet. I skuggan av äppelträdet, det är skönare än det låter, slog vi oss ner och bara tog det lugnt. Så kan man också göra. På en koloni.

Getingar och rop

Fortfarande surrar det runt ingången till vår lilla stuga. Getingarnas ingångar till boet bakom den yttre väggpanelen har begränsats allt mer, dag för dag. Nu surrar där 4-5 getingar. För några dagar sedan fanns där mer än tjugo flygande gulsvartrandiga projektiler. Vi har klarat oss utan att bli stuckna. Än så länge. Kan det bero på att vi hukar oss när vi går in genom dörren? Så där som man gör när man inte vill bli upptäckt. Men det konstiga uppförandet får alla att uppmärksamma en... även getingar. Men inta har de förstått att det är vi som är den lede fienden. Vi bekämpar de flygande rovdjuren eftersom vi vet att det finns starkt allergiska personer i närheten.

Just idag utgjorde äppelträdet ett ljusgrönt parasoll med perfekt skugga. Det fläktade en smula under trädet där vi satt och samtalade långsamt och stila. Tills jag berättade en historia om en andakt då bönen Fader vår hela tiden avbröts av att någon klappade starkt i händerna och gång på gång ropade högt: Aj, jag har så ont i baken! 

För att få eftertryck härmade jag både handklappning och utrop. Grannarna tystnade på lotterna runt omkring och lyssnade med "spetsade" öron för att höra vad som ropades ut över nejden. Nästa gång ska jag viska, istället för att ropa. Som tur var brydde sig inte getingarna om de där konstiga typerna som satt och pratade och småskrattade med varandra. Så där som gör på en kolonilott denna sommar.

Getingar och ropande sysslor

Getingarna har inte gett upp än. Nu är det lätt att inse att det kan behövas bekämpningsproffs för att klara av dessa stingsliga hyresgäster. Eller ockupanter. En dag fanns de där. Ingen förvarning. Inga flyttlass. Bara en ständigt ökande trafik in bakom panelerna ovanför ytterdörren. Bäst att undersöka om hemförsäkringen täcker att människor i rymddräkter dyker upp med sina stora aggregat.

Idag ska kolonin hälsas på. Ambitionen är att inte göra något speciellt. Bara sitta i skuggan eftersom temperaturen strax före kl 10 är 27 grader i skuggan. Sådana verksamhetsmål, att sitta stilla och bara vara, är bland det svåraste att uppnå. 

Redan på ingång ropar vassruggen att den behöver ansas. Ölandstoken kämpar om utrymmet med stora grästuvor. Gräset är genomblött efter gårdagens regn men vill inget hellre än att bli snaggat. Men idag ska jag stålsätta mig och gömma mig bakom en engelsk tidskrift så att alla dessa ropande röster inser att jag håller på något annat krävande. Bakom tidskriften tänker jag slumra, så det så! 

Trädgårdsprogram och verkliga små trädgårdar imponerar

Trädgårdsprogrammen har i många år gjort stor succé både i radio och i TV. Dör har  det gått att lära sig och samtidigt le en smula åt försök som inte gått så bra som tänkt. Igenkänningen har varit stor trots att en del trädgårdsfrågor som avhandlats inte hat bäring på allas små odlingslappar. Ett och annat har gått att snappa upp och tillämpa även i liten skala.

Tusentals kolonister har genom åren blivit skickliga trädgårdsmästare över egen lott. Där har det flödat över och färgpaletterna har lyst upp omgivningarna. Själv tar jag ibland en tur förbi andras kolonilotter för att beskåda skönhet och odlingsnit. Det surrar i huvudet av alla intryck. En sådan där gul lilja som har så intensiv gul kulört vill jag ha. Vinbärsbuskar på rad är inte att förakta. Smala hallonhäckar, några med gula (!) hallon, underlättar plockningen, vår gjordes för bred för bara någon vecka sedan. Smultron och jordgubbar frodas!

Det finns lotter där ingenting egentligen odlats men där allt förfinats för ett erbjuda njutning, lugn och ro. Vilken dröm att sitta där och dricka kall flädersaft blandad med kolsyrat sk bubbelvatten. Andras hantverksförmåga imponerar också. Det snickras och byggs, byts tak och verandor. Nu går jag hem och kikar i några kataloger över växter och verktyg. Allt tycks möjligt. För en kort stund.

Getingbo ovanför vår dörr

När man kliver ut ur vår lilla kolonistuga brukar man mötas av fågelsång och ljumma vindar. Men, häromdagen så brummade det och luften var trafikerad av getingar som ilade fram och tillbaka antingen på inflygningen eller ut på uppdrag. Vi hade fått getingar innan för väggpanelen, och det ovanför dörren. Vad gör man då?

Vi konsulterade genast facebook och fick råd om att låta getingarna lukta på bensin precis utanför hålet till boet. När de sniffar på ångorna vill de bort, framgick det. Alla möjliga andra huskurer fanns också. Till sist fick vi undersöka vilka insektsmedel som fanns att tillgå. I en affär granskade vi bekämpningshyllan men lyckades inte hitta rätt. Vi frågade kassören som omedelbart upplyste oss om att hyllan vi stått framför i drygt 10 minuter bara gällde krypande skadedjur. Flygande hade en annan hylla på en helt annan plats. Vilket vi inte insett eller förstått.

Till sist fann vi något som skulle förhindra att getingboet växte till sig så pass att vi inte skulle kunna vistas i huset. En av oss är därtill extra känslig. Getingar är faktiskt ett av de farligaste djuren att bli attackerad av! Hur det ska gå? Det är en öppen fråga...

Ha verktygen på plats!

Med hjälp av jordankare har en enkel inhägnad ordnats åt de flyktbenägna hallonen. De är svåra att hålla koll på så de får nog behandlas som får eller getter, stängslas in och hållas under uppsikt. Efter många mödor och stor besvär har ett enkelt staket snickrats och planterats i jordankare, en mackapär som slås ner i marken och har en hållare för stolpar. 

Som tur var hade grannen en liten yxa som gjorde det möjligt att få ner dessa ankare i marken. Dessutom har han muskler! Min ynkliga hammare hjälpte inte mycket. Det lät mer som ett musikinstrument när jag hamrade och ankaret sjön endast några millimeter i taget.

Slutsats: kolla hallonens förflyttningar noga och se verkligen till att ha erforderliga verktyg på plats innan ett projekt dras igång...

Svårigheter vid gräsklippning

Gräsklippning är ett nödvändigt måste såvida man inte ska ha övervuxen äng på sin kolonilott. Som nyblivna kolonister uppfattades en batteridriven gräsklippare som ett något bättre alternativ än en bensindriven dito. Genast gavs den gamla, och trötta, gräsklipparen bort och en ny inköptes med tillhörande batteri.

Denna drastiska handling ledde till gräsklippningsproblem av oanat slag. En laddning av batteriet lät klipparen orka med halva gräsmattan och det vid extremt torrt väder. Vid blött gräs klarade klipparenba en fjärdedel av gräset. Aldrig förr har vi så studerat väderappar och -prognoser. Med minsta risk för blött gräs så blir det ingen klippning. Nu håller vi oss med tre olika batterier och lyckas ändå inte klara den minimal gräsyta som ryms på en 300 kvadratmeters lott. Vi som har varit vana att klippa 2500 kvadrat gräsmatta på Gotland har blivit besatta av gräsklippning.

Bara för att hämnas på batteriklippaen när jag funderingar i det fördolda på att inhandla en åkgräsklippare! Då skulle den hämmade klipparen få se på action! Blöta grässtrån skulle inte kunna drömma om att trilskas. Mattan skulle vara klippt på ett par minuter. Men andra svårigheter skulle dyka upp. Var förvarar man ett sådant åk, ett monster till klippare? Hela förrådet skulle tas i anspråk. Och det bleve trångt att kryssa fram mellan hallon- och krusbärsbuskar. Suck... 

Förrådet som krympte

Den som köper byxor av tyg vet att de kommer att krympa. Men den som köper ett förråd är alldeles ovetande om att även trähus förlorar i storlek. Särskilt när det är varmt flyr fukt ur bräderna som helt följdriktigt blir en aning mindre. För oss som rödfärgat förrådet kom det som en total surprise! Gula ränder har dykt upp som alldeles saknar rödfärg.

Det var bara att plocka fram rödfärgen och en pensel för att skydda de omålade springorna som nu lyste knallgula. Och märk väl, det räckte inte med en målning. De gula strimmorna fick bestrykas minst två gånger för att försvinna. Så skyddades byggnaden. Vintertid blåser snö och hagel ner i springorna för att ställa till bekymmer. Men vi som blivit varse att huset krympt och åtgärdat problemen kan lugn sitta inne i stugvärmen och förlusta oss.

Vi sitter inte i förrådet förstås. Där får hammare, såg och gräsklippare bo. Vi sitter hemma i lägenheten och tänker att vi var kloka som petade rödfärg in i alla förrådets springor. Fast vi fick slita. I gassande sol och lackande svett pillade vi oss vidare bräda för bräda. Suck! Hårt slit. Här krävs drastiska åtgärder. Ska nog skriva ett tydligt brev till leverantören och kräva att krympmånen står på innehållsförteckningen. Och alla ni som tror att ni målat klart - kolla förråd och uthus! Lyser det gult fast det borde vara rött? Då vet ni vad som väntar...

Allt är humlens fel

En humlestör är i vårt fall en lång avbarkad stam av en ung bortröjd gran. Den restes i våras genom att ett placeras i ett djupt hål. Hålet fanns i ett jordfyllt ganska brett cementrör. Men mylla kan vara förrädisk. Nu när sommarvärmen tagit fart har det som verkade vara jord mer tagit form av söndersmulad torv. Följden är att stören lutar betänkligt. Den svajar i blåst som masten på en segelbåt i storm. Eller lutar som vilken stång som helst efter ett antal snapsar.

Allt detta trots att humlen nu klätt stången hela vägen upp i topp, och lite till. Den sträcker sig som om där fanns en längre kompis att ta tag i. Lutande stören på Alnängarna är den som står på vår lott. Nu har vi försökt staga upp den med hjälp av träribbor som hamrats ner runt basen på stören. Nu ser den bara halvsned ut. Den lutar en aning, som ett löfte om att mer ska komma. Även denna lilla avvikelse kan störa den känslige. Ungefär som när en tavla hänger snett. Lusten att räta upp tavlor och störar är förmodligen en av våra starkaste reflexer.

Allt är humlens fel, säger en granne. Ni skulle ha haft lite lätt murgröna så hade det klarat sig. Eller klematis. Eller kaprifol. Humlen är för stor och stark för en så där tunn slana, får vi höra. Nåväl, nu är humlen där sedan många år och den får stanna. Vi får bli bättre på att resa störar. Kan man resa midsommarstänger och flaggdito i det här landet ska väl vi kunna få upp en enda stör. Kan man tycka.

Planera jordinköp?

 Så fort det går att glömma. Men tänker man efter dyker somligt upp ur gömmorna. Nu gror det överallt i rabatter och pallkragar. Men när säsongen skulle börja blev det svårt att bestämma sig. Jag tänker på jorden. Inte klotet utan det där svartbruna materialet som frön läggs ner i,

Växtvaruhuset hade väggar och staplar fyllda med jord. Olika sorter! En jord för pelargoner och en för vanlig plantering. En särskild blomjord. Mull, torv och bark i en lång rad därtill. Nu har allt detta sjunkit undan och bara blivit vanlig jord. Maskarna jobbar på och hästgödsel, en av många sorter, hjälper till. Ska det bli ett toppenresultat av odlingsmödorna kanske det är dags att börja planera för nästa vårs inköp? Vad ska komma då? Medelhavsjord, polartundrajord och gotländsk kalkhaltig hällmarksjord?