Att förena vila med arbete

 Pensionärslivet är fyllt av uppgifter. Särskilt i äppeltider. Vår koloni har dessvärre mycket bra jordmån så gräset hinner inte bli klippt innan det har växt en decimeter, igen! Vårt äppelträd har en stor diameter, en sex sju meter. Följden är att sedan vi plockade fallfrukt sist har ett veritabelt skyfall av gulröda äpplen dunsat ner på den mjuka gräsmattan.

Att plocka upp dem är ett äventyr. Särskilt för mig som inte klarar att böja mig ner gång på gång. Då måste jag genast gå och sätta mig. Har prövat att stående med räfsan maka ihop äpplena, men det gillar dom inte. Både äpplena och gräset håller emot, som handlade det om oskiljaktiga vänner. Först tänker jag uppfinna äppelgolf och putta frukterna med käppen min. Lösningen blev att försöka sparka äpplena i mindre högar. Därefter slår jag mig ner vid närmaste hög på en massproducerad plaststol. 

Då når jag att samla kasserbar fallfrukt i en stor korg och den frukt som ska sparas i en papperskasse. Så där sitter jag med räfsan, som kan behövas för äpplen i periferin, korg och kasse. Då visar det sig att äpplen är som nybadade. Det dryper om dem. Daggen hänger kvar i gräset trots flera timmars sol. Så nu behövs papper att torka med så botten inte går ur papperskassen där den goda frukten placerats. Så långt går det ändå rätt hyfsat. Sedan måste jag flytta några meter och släpa med denna omfattande utrustning.

Där sitter du bra, ropar grannarna. Och tycker att det var ett nydanande sätt att förena vila med en smula arbete. Blir du klar tills kvällen, ropas det uppmuntrande. Själv svettas så jag snart är lika blöt som gräs och äpplen. Så det får bli en paus för att äta lite och dricka en svalkande kylig dryck.

Efter åtskilliga förflyttningar runt och under det dignande äppelträdet har jag fått bort...det mesta. Under tiden har det retligt nog dunsat ner en del nya äpplen. Hoppas det gjorde ont, tänker jag som inte vet hur just äpplen har det med känsel och känslor. Blir det så här fler år får vi hyra några lamm.

Att ha koloni innebär med andra ord en del vedermödor. Sedan ska vi gå till parkeringsplatsen. Då blir det till att bära en kasse fallfrukt, en kylväska, ett par kilo nyupptagen potatis, en spagettipumpa och diverse annat. Som sagt, pensionärslivet är fyllt med uppgifter.

Varning för "invasiva" björnbär

Stora saftiga björnbär till sylt och marmelad, så såg drömmen ut. Beslutsamt besökte vi ett växthus där man sålde plantor. 2 stycken kändes alldeles rätt. Vi hann knappt åka förbi vår kolonilott så var plantorna nedgrävda på en solig plats. Första året gick förbi utan att det hann bli några blåsvarta mogna bär. Men andra året prunkade björnbärsbusken, den ena, med stora matiga bär. Men de var synnerligen svårplockade. Vi hade haft så bråttom att skaffa björnbär att vi inte ens undersökte om busken hade tagar eller ej. Den hade taggar, rejäla spjut som man rispade sig ordentligt på...

Året därefter klippte vi bort torra stammar och grenar så särskilt många bär fick vi inte. Det som hände sedan blev en mardröm. Det började dyka skott flera meter ifrån huvudplantan. Och snart därefter ville den andra plantan vara med i leken och spred sig rejält vidare. Överallt dök björnbärsbusken upp i form av nya skott och stammar. Det var som om björnbärens rötter grävde långa tunnlar så att den kunde snabbsprida sig. En militant buske som fick oss att gå i försvar.

Grannen till vars tomt det var nästan 3 meter blev först glad när där dök upp ett skott. Hon sa: "era hallon har spritt sig!" Vi kontrade genast med: "det är björnbär, akta dig för de där skotten. Klipp av dem direkt. Häll gärna lite ättika på dem. Annars blir du aldrig av med eländet." Använder ni ättika i planeringarna och inte bara ute i grusgångarna, frågade flera grannar. Jo det går bra, berättade vi. Eftersom Google är vår odlingsrådgivare hade vi fått beskedet att ättikan bryts ner i jorden på cirka 1 vecka. Sedan kan man odla annat.

Jag ger upp, jag har fått nog... Så nu sliter vi som illrar för att försöka bekämpa björnbären. Ättika får först göra sitt angrepp och därefter måste det grävas och hackas upp stammar och rötter. Varför fanns det ingen varningstext som medföljde med plantan? Vad säger Råd och rön? Naturvårdsverket. Kan man reklamera en växt som fått tokslag i jorden? Våra buskar betedde sig verkligen som en invasiv art och tog ingen hänsyn till annat som växte i närheten. Plötsligt stack det upp björnbärsskott bland rabarbern, bland tulpanerna och våra fina hortensior.

Idag inser jag att pengarna vi betalade för plantorna, de taniga små skotten var ganska billiga, sammantaget blev det till rejält större summor när man lägger till alla åtgärder och insatser vi tvingats till. Drömmen om björnbär får förbli en dröm. I framtiden får det bli amerikanska blåbär. Och då ska vi inte glömma att de behöver rhododendronjord.

Förresten har våra hallonbuskar vissnat ner. Där har vi satt några vinbärsbuskar. Så småningom kanske några nya, kanske gula, hallonbuskar också får rum. Ty bär är ett av de stora glädjeämnena med en kolonilott…bara det inte är björnbär!

Denna text är även publicerad på bloggen stillsam.

Objudna klippare

Ett högt stängsel ska hålla objudna "gäster" ute och låsta dörrar släppa in alla som har nyckel. Ändå nöjer sig somliga inte, de respekterar inte gränserna. Nyligen var stängslet som omgärdar vårt koloniområde uppklippt på flera ställen. Kanske någon som glömt sin nyckel och var desperat för att hämta rädisor och potatisar till en fransk potatissallad? Fast då skulle personen som glömt nyckeln varit utrustad med en rejäl avbitartång eller en stadig bultsax. Möjligt, men inte troligt. 

Bultsaxmarknaden är enorm. Utbudet vet inga gränser. Att behovet var så stort kunde ingen tro. Användningsområdet är ändå begränsat. Möjligen kan man klippa mördarsniglar lite bekvämt genom att slippa böja sig så långt. De flesta av oss behöver knappast klippa plåt, stängsel eller kedjor...

Kan det ha varit en turist som ville slippa att betala mer än 1200 kronor per natt på ett hotell? Och tänkt att bland dessa flera hundra små stugor finns det nog en stuga med en skön säng i och med en ljuvligt mjuk madrass som jag kan "låna"? Men så var det förstås det här med bultsaxen. Få turister åker väl land och rike runt med en sådan i bakfickan.

Alla vet att det är populärt att vara kolonist, dvs. innehavare av en kolonilott. Om längtan blir för stark kanske bultsaxarna åker fram. Vägen från brottets bana till ett hälsosamt odlarliv kan förstås börja bättre än via att ta sig igenom ett nyuppklippt stängsel. Vanligast är nog att man har en liten balkong där växterna till slut inte får plats. Byta lägenhet eller jaga kolonilott? Valet ter sig enkelt.

Troligast är att någon velat "göra ett klipp" för att komma åt dyrbara tillhörigheter. Nu förvaras sällan guld och diamanter på kolonier. Och på ett område som saknar el och rinnande vatten i stugorna är fina möbler inte att tänka på. Inte heller stora 65-tums platta TV-apparater. En liten kokplatta är förstås inte att förakta eller en fin handdriven gräsklippare. Eller var det fler bultsaxar man var ute efter? Vem vet? Tjuvarna förstås. Uppdrag granskning kunde leta upp dessa typer för att fråga vad de vill stjäla.

I vår stad har nyligen, för vilken gång i ordningen, koppartjuvar klippt av stuprör på kyrkor för att komma åt metallen. För många år sedan blev jag intervjuad i lokal-TV av samma anledning. Då hade bovarna gått runt kyrkan och ryckt eller klippt av ca 2 meter av varje stuprör. Ljudlöst kan det inte ha varit. Oljud i nattens mörker brukar väcka uppseende. Frågan blev: vad tycker du om dessa stuprörsstölder? Svar: Om dem tycker jag inte!

Sedan måste marodörerna ha burit rören till en skåpvagn eller -bil. De har lastat in och kört iväg utan att bli upptäckta? Hur är det möjligt? Hade de rånarluvor så att ingen skulle bli identifierad om de fastnade på bild? Falska skyltar på bilarna? Låtsades de vara stuprörsreparatörer om någon förbipasserande frågade?

Tydligen var dessa kopparligister på turné eftersom någon natt senare, efter att ha härjat i Örebro, hade de berövat Adventskyrkan i Hallsberg sina stuprör. Vanliga plåtrör borde i framtiden duga, åtminstone längst ner. Om de målas för att likna koppar får tjuvarna tji, nästa gång. 

Att en sådan liga klarar sig undan är obegripligt eftersom de måste vara flera som omringar en kyrka som rycker, sågar, klipper, bär och står i. Kanske vill en energisk vaktmästare hålla koll och ringa i kyrkklockorna när rören avlägsnas? Dags att inkludera stuprören i bönen: vaka över mig, Herre? Kameraövervakade stuprör lär bli framtidens melodi. Det kan i alla fall inte vara kränkande eller något som trampar på integriteten. Stuprören lär inte klaga...

Översvämning med perspektiv

Aningen vidskeplig blir jag ibland. Som när jag nyligen här på bloggen återgav ett inlägg från 2009 på En koloni i vått och torrt om när vår dåvarande kolonilott översvämmades. Kanske skulle det inlägget inte ha återgivits. Inte för att jag egentligen tror att bloggen stillsam påverkar väderleksförhållanden. Men, i alla fall, som det heter. Historien återupprepade sig, nu på vår nya lott.

Natten till igår visade sig nämligen rymma åtskilliga millilitrar. De flesta av dem tycks ha landat på vår nuvarande kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som tur var hade vi skördat potatisen och vitlöken. Så de grödorna slapp drunkna. Annat fick bada och anpassa sig till ett vattendränkt liv. Nya frågor dök upp. Hur länge klarar sig en dränkt och sank gräsmatta? Repar sig rabarbern efter sitt långa bad? Persiljan? Dillen? Krusbären? Dags att överväga ris?

Vi har sällskap. Av många med liknande problem. Vår koloniförening skriver i ett brev till oss i skyfallens tider: "Vi är i alla fall inte ensamma om att ha mycket vatten på våra lotter efter regnen. I Facebook-gruppen "Kolonilottsliv" kan man läsa om vattendränkta lotter i Huskvarna, Västerås, Linköping, på Västkusten, i Södertälje, Ulricehamn mm. Och det är inte lätt att göra något åt det hela när marken är mättad med vatten."

Sedan slår insikten oss: hur är det med våra försäkringar? Täcker de något mer än byggnader med innehåll? Vi blev förstås påminda om att teckna en försäkring när vi skaffade vår kolonilott. Och såg till att ha en sådan om det värsta skulle hända. De som får sina egnahem översvämmade har det inte roligt, sina försäkringar till trots. Så mycket och svårersatt kan bli förstört och renovering och upprustning bli krävande.

Många som är nya i Sverige har sällan prioriterat att skaffa försäkringar. Det uppdagas ofta när ett hem förstörts av brand eller vatten. Då står dessa våra medmänniskor utan det skydd som till en del kan täcka förlusterna. Ekonomisk katastrof kan det bli, även mitt i välfärden. Vad är då vår koloniala plaskdamm? I jämförelse?

Inget hindrar att tankarna simmar vidare. Vi kommer undan lindrigt. Andra händelser ger perspektiv. T. Ex. till den största översvämningskatastrofen i modern tid. Den som hände i Kina då floderna Huanghe, Yangtze och Huai svämmade över och då det uppskattades att 2 till 4 miljoner människor fick sätta livet till. Men även i våra dagar svämmar det över. Pakistan är särskilt drabbat. Vid något tillfälle påverkade översvämningarna över 30 miljoner människor! Där hjälpte knappast några hyfsat vattentäta försäkringssystem de utsatta. De fick nog, trots statliga och andra hjälpinsatser, i stort sett klara sig själva. 

Vad som hotar världen framöver när haven stiger som en följd av klimatkriserna är än så länge höljt i dunkel. Vi förtränger eller bryr oss inte, inte än. Glömsk om de farorna, ja om än världen imorgon skulle gå under, planterar vi idag vårt äppelträd (yttrandet tillskrivs ibland Luther). Fast, ja, visst ja.. Vi i vår lilla obetydliga lokala bubbla måste vänta. Nu står det mesta under vatten. Inga bra dagar att plantera... Vi går och köper glass istället.

Medodlare på kolonin!

 Kolonin har fått stå tillbaka eftersom kraften inte varit på topp. Men släppa den vill vi bara inte. Fortfarande är detta vår oas i tillvaron, vi som bor i en lägenhet utan balkong. Vi kan odla ett och annat som är lättskött och ändå glädjas åt resultatet. Fortfarande går det att sitta under äppelträdet de soliga dagarna och tänka: så bra vi har det. Detta är otroligt fint.

Visst har det tagit emot att bekämpa allt som spirar i grusgångarna utanför lotten, en slags urspårad växtlighet. Hacka, tid och kraft är väl vad som krävs för att hålla tillbaka naturens kraft på ställen där koloniföreningen (och vi) inte vill ha den.

Maggan, min fru, har just bytt ett knä och kan inte vara en verksam odlare för tillfället. Själv är jag dialyspatient och fungerar därför som en vanlig människa bara varannan dag. Det växer så det knakar även på lotten och vi har haft svårt att hålla emot. Att gömma sig bakom nya trender som att låta det bli vildvuxet för miljöns, insekters och fjärilars skull går bara några gånger. Sedan genomskådas vi. Grannarna är tålmodiga och visar förståelse för hur vi har det även om vår lilla tomt inte är någon särskild prydnad för grannskapet.

Vi har inte satt upp något staket utan buskar och något enstaka träd markerar tomtgränsen. De som går förbi säger vänligt: så fint det vore om här fanns ett litet rött staket! När det gått gnolar vi på Sven- Ingvars sång med små textjusteringar: Ett litet rött staket med vita grindar...

För att få viss ordning har vi skaffat "medodlare". Ett par som inte själva har tillgång till en koloni får ställa upp ett antal odlingslådor hos oss mot att de hjälper oss med en del av skötseln, lite gräsklippning, rensning och sådant. Ett enkelt avtal är skrivet för att försöket inte bara ska bli godtyckligt och kunna sväva ut över alla breddar. Spännande och intressant kan det bli. Om det går bra kunde kanske fler lite äldre kolonister hålla kvar sin lott aningen längre genom att dela med sig av sin lott och som motprestation få viss hjälp. Spännande, eller hur!

FN behövs

På denna utomordentligt succéartade blogg kan jag publicera ett inlägg och 24 timmar senare är det förmodligen fortfarande oläst. Trycket triggar skivlust brukar människor förmoda. Så denna kolonidagbok lär inte få så enormt många sidor till. Kolonifolk läser inte om andras bemödanden utan gillar mest att påta i den egna myllan. Helt förståeligt och förklarligt.

Nyligen skulle min medmänniska värma mat i klubbhuset. Och eftersom jag är ganska slut efter fem timmar på sjukhuset har hon tagit på sig uppgiften att cykla iväg och ordna med detta. Denna dag dröjde det länge innan hon kom tillbaka. Det var tydligen kö och diskussion om vilka som har företrädesrätt, om någon, till mikron. Hyr man vår dansbana, granne med klubbhuset, ska inga vanliga kolonister tro att de kan propsa på att få plats i mikron precis när de vill och önskar, tycktes vara beskedet. Visst är det spännande med människor som drar egna gränser och upprättar revir för det som ska vara gemensamt. Då förstår man liksom varför FN behövs...

Ska vi inte skaffa en handjagare?

 Gräset har klippts på kolonilotten. Trots vätan och fukten som gömt sig bland stråna, och längre ner. Våra tre batterier räckte inte till för att klara uppgiften. De blev överhettade och fick laddas om alldeles för tidigt. Laddningen sker för vår del hemma i det ordinarie hemmet så det blev till att frakta dem fram och tillbaka.

I eftermiddag ska ett nytt försök ske. För att lösa uppgiften fick vi acceptera att sätta gräsklipparen på en högre nivå, dvs den lämnade strån med större höjd kvar. Nu ska den sänkas, nivån. Har vi tur har det torkat något. Men nu är vädret sådant att morgondaggen lämnar betydande fuktighet i mattan. Därför ska försöket att lösa gräsklippningen ske i eftermiddag. 

Nyss frågade medmänniskan: ska vi inte skaffa en handjagare (en gräsklippare som drivs för hand)? Vilket betyder: nu köper vi en! Jag håller med. Ska bara kolla marknaden några veckor (!) först...

Kortklippt, inte snaggat

Idag får bloggen stillsam och kolonibloggen dela på dessa tankar...

I det längsta har jag dragit mig. Inte i sängen som någon kunde tro, utan för att säga som det är. Den elektriska gräsklipparen klarar inte jobbet! Så där, nu är det sagt. Batterierna, svindyra, är för svaga. Ska man kortklippa gräset, inte snagga det, så stannar klipparen gång på gång eftersom gräset växer frodigt och tätt.

Har det varit regnigt så att det finns rejält med fukt i gräset går det inte heller. Motorn får jobba övertid för att orka med. Efterhand växer gräset om och förbi vad vi ens klarar av i små portioner. Det är då jag börjar drömma om min gamla lie från Gotland som klarade allt i långa svep.

Nu har vi tre batterier som knappast tillsammans räcker för att hålla gräsmattan på vår 300 kvadratmeter stora tomt klippt (de är på 4, 2 och 1,5 ampere). Då är inte heller mer än 225 meter i kvadrat gräsmatta. Så enkelt var det alltså att lämna det fossila bakom sig. Här gick det nog lite för fort vad gäller vår gräsplätt. Tanken att alla andra har liknande bekymmer, men sällan yppar det, gör inte saken ett dugg bättre.

Från lust till plikt

Koloniverksamheten kan svänga häftigt. Från intensiv till så gott som obefintlig. I vårt fall svängde det för ett antal dagar sedan från lust till plikt. Eftersom det blivit betydligt kyligare och en aning blåsigt tappade vi lusten några dagar. Kolonin fick vara ifred.

Sedan började det regna. Den vikande lusten svängde snabbt till plikt. Vi måste till koloni för att hålla gräset i schack. Klippning av blöt gräsmatta är aldrig något nöje. Fast man sätter fast en gräsuppsamlare på klipparen sprutas byxbenen gröna. Gräsfläckar är inte alls roliga. Plikt att se till att ogräset inte tar över alla rabatter. Men där ser det just nu ut som om ogräset är det som odlas och det odlade ser ganska vilsekommet ut.

Det första vi fick göra var att rensa gräsmattan. Den hade bombarderats. Röda granater låg överallt, dvs fallfrukt. Äpplena hade hunnit skaffa sig färg, mer än en vanlig rodnad. Så fram med räfsor för att finkamma gräsmattan som är osedvanligt långhårig. Sedan ned med fallfrukten i kompost och i svarta sopsäckar för att forslas bort senare. Sedan blev det långhåriga fixat. Vi tog lite i topparna men undvek medvetet att snagga mattan. Lagom så att det såg underhållet och vårdat ut. Ty skenet är inte oväsentligt!

Att bära uthålligt och med glädje

Vi bär mycket mer nu än förr. Och nog släpas det mesta till och från en koloni. Dit bär vi färdiglagad mat i stora lass. Hem bär vi ibland till och med en del av disken. Dit bär vi verktyg och ättikssprit. Hem åker det som inte längre behövs. I förrgår bar vi till och med en till bredden fylld femliters soppkastrull, en nybakad kaka, vispad grädde, färdigkokat kaffe, mjölk i en brun pilsnerbutelj från Flensburg med patentkork. Allt detta blev en festlig lunch och ett par timmars intensivt samtal med goda vänner. Så det är verkligen mödan värt att bära så där.

Det lilla gasolköket klarar bättre att värma maten än att laga mat på. Vi kan förstås koka potatis eller korv någon gång, men potatisen hinner kallna tills wienerkorven är färdig. Grilla går förstås och då kan man efter långa uträkningar och diskussioner få till det så att både potatis och korv är tillagade samtidigt. Men då ska grillen tändas upp 40 minuter i förväg och korven läggas på när potatisen kokat i 10 minuter. 

Ibland bär vi trädgårdsavfall i svarta sopsäckar bort från kolonin och till bilen. Sedan fraktar vi dem till återvinningscentralen i utkanten av staden. Farväl, säger vi till grejerna när de åker ner i olika containrar. Vi har lärt at Roy och Roger att man kan tala med sina saker. Tänker jag efter så har nästan allt som finns på kolonin blivit buret någon gång. Och det som inte längre är där, och det är stolar, bord, trasiga räfsor, obrukbara hyllor, murknat virke, har med lätt hjärta släpats iväg.

Kolonimänniskor är människor som bär. Uthålligt och med glädje. Oftast. För vår del lärde vi oss efter ett tag att lasta grejerna i en skottkärra. Mer last till mindre besvär. Hurra! Men somligt fick man faktiskt fortsätta bära. Säg den glädje som varar beständigt.

Tomater tänker inte som vi

I krukor som står överallt på kolonin dras det upp tomater.  Små äpplen, som en 3-åring kallade dessa ännu gröna frukter i väntan på rodnad. Vi ovana kolonister vill gärna se nyttan med kolonin så vi räknar de mognande tomaterna, för att se att plantorna ger god avkastning, och får dem just nu till över femtio. 

Tomatplantorna som började sina begränsade liv som frön har velat och vacklat hela sommaren. Ska de växa vidare eller vissna bort? Blad efter blad som gulnat och torkat har fått knipsas bort. Vatten har de fått så de flesta andra växter skulle storkna, men då trivs de tydligen. Daglig dusch, ja flera om dagen som vore de tonåringar, är vad de kräver.

Det går knappast att tro men OS-fotbollen påverkar vår vistelse på lotten. Idag ska det ätas lunch där men tiden har fått ruckas på eftersom fotbollsdamernas match är ändrad från 04.00 till kl 14.00, tror jag. Tidig lunch med andra ord och sedan en snabb färd hemåt för att denna ljuvliga dag prioritera att sitta inomhus i lägenhetens mörkaste rum och stirra på TV-skärmen. Tur att tomaterna inte tänker som vi.

Naturen får se, människan tar över

Regndagar får kolonin sköta sig själv. Då tar naturen hand om vår lott. Precis som den gör alla de dagar vi är där också. Som om våra spadar och ytliga grävningar i landen skulle spela någon särskild roll. Försöken att rensa bort allt det vi inte önskar i landen och ute i gångarna är också småpotatis i sammanhanget. Ogräset har sin egen naturliga strävan.

Men vi tycker vi sliter på bibliskt vis, dvs i vårt anletes svett. I vårt anletes svett, skulle nog Hasse Alfredson skulle ha sagt och fortsatt, snacka om svett! Pyramidbyggarna Du, dom svettades bort 20 kilo om dagen, snacka om svett! Ungefär så gissar jag han skulle ha sagt.

Att det pärlar lite i pannan och kepsen blir aningens fuktig är inte mycket att stoltsera med. Att man blir andfådd och får mjölksyra beror på bristande övning. Så blir det när sofforna, sängarna och skrivborden används för flitigt. Fenomenet att kroppen svettas ut vätska är mer beroende av denna sommars värme än någon överdriven kroppsansträngning. Till nästa sommar får man lägga sig i träning i februari för att få upp flås och kondition. Då ska det bli andra bullar av. Naturen får se upp. Människan tar över.

Oansenliga jordärtskockor

Jordärtskockor är eftertraktade som bas för och ingrediens i soppa. Knölarna är små och en aning svårskalade. Dessa små och ingefärsliknande tingestar ser totalt annorlunda ut ovan jord. Där växer oerhört resliga stjälkar flera meter ovan ytan. De blir kraftiga och så hårda att det ibland kan behövas både såg och spade när man tänker sig skörda. Mycket slit för små delikatesser.

Anledningen till de solrosliknande stänglarna, vill åtminstone jag tro, är att de faktiskt är släkt med solrosor. Blommorna är, liksom frukterna under jord, Blommorna är visserligen gula men inte alls stora och generösa som på solrosorna. Men än är det inte tid att ta upp resultatet av denna odlingsmöda. Det blir till att vänta som så ofta förr på det man vill bära hem i triumf från sin lilla kolonilott.

På en webbsida läser jag: Jordärtskockan är släkt med solrosen och kan bli lika hög. Men den blommar med betydlig mer anspråkslösa blommor. Den är perenn och utvecklar ätliga knölar. Växten kom till Sverige från Nordamerika på 1600talet och slog snabbt igenom som gröda eftersom den tål mycket kyla och kan odlas långt norrut. Men när potatisen började odlas på allvar i Sverige, tappade jordärtskockan mark.

Misslyckad kamp får ett slut

Vad är getingar bra för? Frågan ställdes vid en lunch och telefonerna åkte fram. Inte för att ringa till någon och fråga utan för att googla. Tydligen är de utmärkta pollinerare och skadedjursbekämpare. De ingår i matkedjan också där de föder en och annan fågel.

Men, ett stort MEN. Getingar måste bekämpas. De sticks och många får förfärliga besvär. Vår kamp misslyckades och till sist fick vi vända oss till försäkringsbolaget som vände sig till Anticimex. Nu på morgonen har en rymdklädd bekämpare sprutat på dessa djur som dessvärre byggde sin boning bakom husets panel ovanför ingången.

Nu behöver vi inte huka längre när vi ska gå in i den lilla röda stuga. Skönt. Men sorgligt på något vis...

Så kan man också göra på en koloni

Gångarna är rensade... på ena sidan lotten. Eftersom vi har hörntomt måste vi rensa 2 gångar. Ett tips som tycks vara bättre än att ösa på salt är att använda utspädd ättikssprit. 12 kr litern för 12-procentig sprit på ÖB. De som kan handla hos grossister kan hitta 10-procentig ättikssprit på 10-liters dunk för ca 78 kronor. Gräset i gångarna dör av att bli vattnade med den utspädda spriten. Men särskilt varma dagar dunstar det oerhört fort så det är bäst att vattna flera gånger med den för ogräset så fatalt dödliga brygden. 

Krusbären börjar mogna och det är tid att skörda de mest långtgågna bären. Hallonhäcken producerar färdiga bär varje dag så det är bara att vara tålmodig och plocka av de finaste och rödaste bären var dag. Vi fryser in hallonen för att använda dem vid senare tillfälle. Till exempel i en Romtopf.

Idag läste vi en artikel i Aftonbladet om alla måsten som jagar och stressar oss. Vi tog helt enkelt fler och längre pauser, så långa att arbetat blev en bisak och vila huvudsysslan. Det kan man vänja sig vid som en nybliven pensionär sa om att slippa gå till jobbet. I skuggan av äppelträdet, det är skönare än det låter, slog vi oss ner och bara tog det lugnt. Så kan man också göra. På en koloni.

Getingar och rop

Fortfarande surrar det runt ingången till vår lilla stuga. Getingarnas ingångar till boet bakom den yttre väggpanelen har begränsats allt mer, dag för dag. Nu surrar där 4-5 getingar. För några dagar sedan fanns där mer än tjugo flygande gulsvartrandiga projektiler. Vi har klarat oss utan att bli stuckna. Än så länge. Kan det bero på att vi hukar oss när vi går in genom dörren? Så där som man gör när man inte vill bli upptäckt. Men det konstiga uppförandet får alla att uppmärksamma en... även getingar. Men inta har de förstått att det är vi som är den lede fienden. Vi bekämpar de flygande rovdjuren eftersom vi vet att det finns starkt allergiska personer i närheten.

Just idag utgjorde äppelträdet ett ljusgrönt parasoll med perfekt skugga. Det fläktade en smula under trädet där vi satt och samtalade långsamt och stila. Tills jag berättade en historia om en andakt då bönen Fader vår hela tiden avbröts av att någon klappade starkt i händerna och gång på gång ropade högt: Aj, jag har så ont i baken! 

För att få eftertryck härmade jag både handklappning och utrop. Grannarna tystnade på lotterna runt omkring och lyssnade med "spetsade" öron för att höra vad som ropades ut över nejden. Nästa gång ska jag viska, istället för att ropa. Som tur var brydde sig inte getingarna om de där konstiga typerna som satt och pratade och småskrattade med varandra. Så där som gör på en kolonilott denna sommar.

Getingar och ropande sysslor

Getingarna har inte gett upp än. Nu är det lätt att inse att det kan behövas bekämpningsproffs för att klara av dessa stingsliga hyresgäster. Eller ockupanter. En dag fanns de där. Ingen förvarning. Inga flyttlass. Bara en ständigt ökande trafik in bakom panelerna ovanför ytterdörren. Bäst att undersöka om hemförsäkringen täcker att människor i rymddräkter dyker upp med sina stora aggregat.

Idag ska kolonin hälsas på. Ambitionen är att inte göra något speciellt. Bara sitta i skuggan eftersom temperaturen strax före kl 10 är 27 grader i skuggan. Sådana verksamhetsmål, att sitta stilla och bara vara, är bland det svåraste att uppnå. 

Redan på ingång ropar vassruggen att den behöver ansas. Ölandstoken kämpar om utrymmet med stora grästuvor. Gräset är genomblött efter gårdagens regn men vill inget hellre än att bli snaggat. Men idag ska jag stålsätta mig och gömma mig bakom en engelsk tidskrift så att alla dessa ropande röster inser att jag håller på något annat krävande. Bakom tidskriften tänker jag slumra, så det så! 

Trädgårdsprogram och verkliga små trädgårdar imponerar

Trädgårdsprogrammen har i många år gjort stor succé både i radio och i TV. Dör har  det gått att lära sig och samtidigt le en smula åt försök som inte gått så bra som tänkt. Igenkänningen har varit stor trots att en del trädgårdsfrågor som avhandlats inte hat bäring på allas små odlingslappar. Ett och annat har gått att snappa upp och tillämpa även i liten skala.

Tusentals kolonister har genom åren blivit skickliga trädgårdsmästare över egen lott. Där har det flödat över och färgpaletterna har lyst upp omgivningarna. Själv tar jag ibland en tur förbi andras kolonilotter för att beskåda skönhet och odlingsnit. Det surrar i huvudet av alla intryck. En sådan där gul lilja som har så intensiv gul kulört vill jag ha. Vinbärsbuskar på rad är inte att förakta. Smala hallonhäckar, några med gula (!) hallon, underlättar plockningen, vår gjordes för bred för bara någon vecka sedan. Smultron och jordgubbar frodas!

Det finns lotter där ingenting egentligen odlats men där allt förfinats för ett erbjuda njutning, lugn och ro. Vilken dröm att sitta där och dricka kall flädersaft blandad med kolsyrat sk bubbelvatten. Andras hantverksförmåga imponerar också. Det snickras och byggs, byts tak och verandor. Nu går jag hem och kikar i några kataloger över växter och verktyg. Allt tycks möjligt. För en kort stund.

Getingbo ovanför vår dörr

När man kliver ut ur vår lilla kolonistuga brukar man mötas av fågelsång och ljumma vindar. Men, häromdagen så brummade det och luften var trafikerad av getingar som ilade fram och tillbaka antingen på inflygningen eller ut på uppdrag. Vi hade fått getingar innan för väggpanelen, och det ovanför dörren. Vad gör man då?

Vi konsulterade genast facebook och fick råd om att låta getingarna lukta på bensin precis utanför hålet till boet. När de sniffar på ångorna vill de bort, framgick det. Alla möjliga andra huskurer fanns också. Till sist fick vi undersöka vilka insektsmedel som fanns att tillgå. I en affär granskade vi bekämpningshyllan men lyckades inte hitta rätt. Vi frågade kassören som omedelbart upplyste oss om att hyllan vi stått framför i drygt 10 minuter bara gällde krypande skadedjur. Flygande hade en annan hylla på en helt annan plats. Vilket vi inte insett eller förstått.

Till sist fann vi något som skulle förhindra att getingboet växte till sig så pass att vi inte skulle kunna vistas i huset. En av oss är därtill extra känslig. Getingar är faktiskt ett av de farligaste djuren att bli attackerad av! Hur det ska gå? Det är en öppen fråga...

Ha verktygen på plats!

Med hjälp av jordankare har en enkel inhägnad ordnats åt de flyktbenägna hallonen. De är svåra att hålla koll på så de får nog behandlas som får eller getter, stängslas in och hållas under uppsikt. Efter många mödor och stor besvär har ett enkelt staket snickrats och planterats i jordankare, en mackapär som slås ner i marken och har en hållare för stolpar. 

Som tur var hade grannen en liten yxa som gjorde det möjligt att få ner dessa ankare i marken. Dessutom har han muskler! Min ynkliga hammare hjälpte inte mycket. Det lät mer som ett musikinstrument när jag hamrade och ankaret sjön endast några millimeter i taget.

Slutsats: kolla hallonens förflyttningar noga och se verkligen till att ha erforderliga verktyg på plats innan ett projekt dras igång...