Minnet spelar spratt

Flera personer som kommit på besök till vår kolonilott har sagt att de aldrig tidigare besökt ett koloniområde. En upplevelse att vandra i en sådan mängd av prunkande trädgårdar. Vi som har blivit vana att ha och vara på en kolonilott har en ganska detaljerad bild med oss av hur det ser ut och är på denna benådade plats.

Minnet är förstås förrädiskt. När vi inte kunna åka till vår lilla oas på flera dagar stiger minnesbilderna fram. Ofta är de förstärkta och utmålar platsen som mera överflödande och prunkande än den är. En positiv förstärkning som behöver korrigeras av den krassa verkligheten ibland. På plats är det svårt att se förbi kvickrot och annat som strider i rabatterna för att ta över. 

ibland ter sig kolonin mager i minnet och på håll. Potatisplatorna är mindre och blommar inta när de i själva verket håller på att spränga sin planteringslåda. Huset blir sådana dagar ännu mindre och ynkligare och har bara plats för stövlar och ombyteskläder. Allt måste åtgärdas och förbättras, huset målas, staket sättas upp, kvistar och annat forslas bort. Sådan förminskande och förklenande minnen och visioner måste också möta verkligheten. Hur ser den ut? En koloni är en fantastisk uppfinning med frisk luft och gröna ytor, blommande rabatter och dignande bärbuskar. Och det är absolut ingen överdrift. Bara rena rama sanningen.

Humlen - en hon eller han?

 

Humlen växer med raketfart. Dess slingrande utskott är vassa med små krokiga piggar som hakar i underlaget. Då blir det inga halkskador. Djärvt klättrar humlen vidare uppför sin resliga stör.

Grannar frågar retsamt: när blir det öl? Men vi har vare sig redskap eller förmåga att använda humlen på det sättet. Vi läste oss till att man kan skörda blommorna för att brygga thé. Men det blev beskare än beskt och inget vi frivilligt skulle inmundiga. Tills vidare nöjer vi oss med att humlen lockar till sig humlor och bin.

Stören har vi kört djupt ner i ett jordfyllt cementrör. Men jorden visade sig bestå av ganska mycket torra substanser så stören har haft svårt för att stå still. Än pekar den hit och än pekar den dit. Vi rättar till och rätar upp. Ungefär så där som man får göra i sitt eget liv när saker börjar gå på tvärs.

I den Virtuella floran läser jag:  Humle är en flerårig slingrande, klättrande ört med motsatta, breda, handflikiga blad. De slingrande skotten kan bli mer än tio meter långa och kan växa 8 tum/dygn. Hela växten är klädd med krokiga taggar och körtelprickar. Humle har skilda han- och honplantor. 

Nästa fråga vi ska ta itu med är att ta reda på om humlen vår är en hon eller en han...

På kolonin sjunker tempot

Lunch på kolonin innebär att det ska bäras kyllådor och mycket annat. Men att äta lunch med vänner i en grön oas är mödan värd. Så här års dignar kyldiskarna av kassler. Själv föredrar jag den en aning bräckt eller sparsmakat grillad, även om den går att äta som den är. En potatissallad gjord på finskuren färskpotatis, olja och skånsk senap ger omväxling till alla vita potatisröror. Till det fungerar en enkel grönsallad med gurka, små tomater och salladsblad fint. Som ett alternativ kan tänkas färsk finriven vitkål med en aning citronolja över. Friskt och fräscht.

Ett fruktfat som extra tilltugg är bara så bra. Då behövs inte mer än några jordgubbar, vindruvor melonskivor. Mätta och belåtna blickar vi ut över vårt lilla gröna hörn av världen. Fågelsången vibrerar och från en avlägsen dunge hörs näktergalen briljera. Samtalet går inte i raketfart, nej kommentarerna och synpunkterna får god tid på sig. Tid finns och öppnar för goda reflektioner och nödvändig eftertanke. Att tempot sjunkit tillskriver jag helt kolonins lugnande inverkan. Inte ens myggan kan då irritera...

44:e inlägget

Detta är mitt 44:e inlägg på denna blogg. Sammanlagt 854 besökare har vågat sig hit. Snacka om influencer-status på mina texter. Men vore detta min kolonidagbok hade väl ingen alls läst vad som skrivits. På detta sättet är besökarantalet en oerhörd och lysande framgång! Sa han som tyckte att 3 bilar på raken var en trafikrusning. Och kanske var det så, eftersom det hände en höst på den gotländska landsbygden. Då är det inte många som är ute och kör!

Idag blir det vattningsbesök på kolonin trots gårdagens åsksväder med tillhörande skyfall. Marken är torr långt ner och växterna behöver mer vatten, och mer näring, för att nå sin fulla potential. 

Förundran inför det som växer

Förundran kommer över mig understundom! Förundran uppfyller hela mig när jag står inför olika föremål. Inför en ikon kan det fungera som en tvåvägskommunikation, eller än mer som en ett öppet fönster så inget hindrar utblick, samtidigt som det beskådade blickar tillbaka. Förundran kräver i mitt fall att jag stannar upp så att upplevelsen hinner slå rötter.

På väg till kolonilotten log hela fläderträdet mot oss som gick där. Med sina glimrande vita blommor lyste den upp sina omgivningar. Borta var nyttotanken att göra saft av blomställningarna. Puts väck var tanken att beskära och trimma trädet. Dess uppenbarelse intog oss och vi stannade i förundran, beundran och tacksamhet över vad som växer alldeles utan vår förtjänst eller arbetsinsats. 

När vi efter att ha beskådat trädet gick vidare var det inte utan att jag gnolade: Här är gudagott att vara...

En illumineringsfest

I de tidiga tonåren befann jag mig på en lägergård i Småland. En av kvällarna skulle det inte bli lägerbål utan istället stod det "Illumineringsfest" på programmet. Vi var inte många som förstod vad ordet betydde. Framåt kvällen stod det klart att det hade med ljus att göra. Kulörta lampor hängdes upp i träden och marschaller placerades ut på högt belägna platser. En upplysningsfest helt enkelt. 

Under festen då vi fick en Småländsk matvara - ostkaka med hallonsylt - förklarades att upplysning är viktigt för att man ska se det som annars ligger fördolt och i mörker. Illuminering som både världsligt och andligt fenomen. Vi nöjde oss förstås med den vackra belysningen som förtrollade den ganska ordinära lägergården till slott och dröm.

Varför nu detta i en text på en koloniblogg? Jo, därför att inget kan vara mera lämpat för att ha illumineringsfester på än ett koloniområde i augusti när natten blivit mörk. Tänk att vandra runt mellan lotterna och se trolska ljus. På vårt område blir det knappast några lampor eftersom el inte är indragen till lotterna. Men levande ljus, lyktor och marschaller räcker långt. Varför inte en fest med ljus, kräftor och ostkaka. Så tänker jag, och kan nästan känna smakerna på tungan, i gassande solsken en dag i juni. 

Sol och värme, igen

Sol och värme har än en gång hjälpt, tvingat och lockat mig att koppla av. Att arbeta med att rensa bort gräs mellan plattor blir orimligt i hettan. Några tag med redskapen så sprutar svetten fram. Bättre att vänta så att det blir moln och lagom sval temperatur. Själva jobbet förbereddes genom att dränka mellanrummen mellan plattorna, de som inte syntes för all växtlighet, med utblandad ättikssprit. Det gröna vissnade och blev torrt och brunt på nolltid. Då blir det lättare att sprätta bort det fnösketorra så att plattorna friläggs och återfår sin forna glans.

Nu skulle det ha funnits ett soldrivet kylskåp i stugan. Ingen el finns indragen så vi behöver tappa solen på lite energi. Kanske blir det svalare då? Hur som, en iskall dryck skulle sitta fint en dag som denna.

Eftersom det inte går att arbeta i landen finns det bara ett par alternativ. Det är möjligt att rigga upp ett stort parasoll, ett solskydd, och fortsätta rensa lite längre. En annan möjlighet är att ta tag i sådant som behöver göras på husets skuggsida eller inne i den lekstugestora byggnaden. Målning måste bättras på. En dörr behöver tvättas ren. En balustrad måste målas. Men, lyckligtvis nog så det går alltid att fälla ut vilstolen under äppelträdets skugga, den bästa platsen för att tänka ut kommande åtgärder. Vilsam planering. På så vis tänker vi ofta efter före.

Halva nöjet

Halva nöjet med en kolonilott är att vid besök gå runt och skärskåda vad som hänt sedan sist. Det mesta växer, annat vissnar. Fåglar flyttar in i holken och duvor försöker bosätta sig i äppelträdet. Flädern har fått löss men tycks inte lida det minsta för det. Blåbärsbuskarna verkar det inte hända ett dugg med, men björnbärsbusken har fått blommor.

Samtidigt har jag fått lära mig att med fördragsamhet se på vissa ogräs. Inte för att jag vill se mig besegrad utan för att de annars bosätter sig i huvudet. Bekämpningen av kirskålen och kvickroten tar tid och uppmärksamhet från trevligare sysslor. Då blir nöjet inte så stort. Så jag låter bekämpningen bero, några dagar i alla fall...

 

Sill och potatis

Sill och potatis är en oslagbar kombination när man ska äta på kolonin. Färskpotatis naturligtvis som transporterats från Skåne till oss häruppe kring Örebro. Sjöfolket kryddsill med ryggraden kvar var en läcker upplevelse, också den från södra Sverige. Därtill en inlagd sill från Klädesholmen där man nu för tiden är upptagen med diskussioner om 300 vindkraftverk i havet.

Gräddfil och gräslök förhöjer förstås rättens kvalitéer. Gärna ett danskt rågbröd, smör och en stark ost kan också bli ett bra komplement. Igår drack vi Carlsbergs alkoholfria öl därtill vilket fungerade utomordentligt. Självfallet skulle någon mersmakande IPA utan alkohol kunnat förhöja totalupplevelsen en smula, men det behövdes egentligen inte. Vädret, miljön, fåglarna och gästerna förstås samverkade till det bästa. Gemenskapen runt en sillbit med mera inbjuder till fina samtal! Enstaka mygg viftades bara bort, som sig bör.

Att diskens sedan är ett hantverk på kolonin innebär att man förstår vilka kulinariska fröjder man njutit. Bra så!

Plantera ett träd?

Även när jag inte är på kolonin är kolonin hos mig. Hur det märks? Jo, på att jag i samtal ständigt råkar komma in på hur det är på kolonin, vad vi gör där, hur vi trivs och längtar dit n'är vi inte är där. Jag till och med skryter med jordärtskockor och spenat, det skulle min mor aldrig ha trott om någon hade siat om att jag skulle hålla på med sådant.

Politik och andra ting som ständigt står i centrum hamnar plötsligt i periferin. Ämnena får träda tillbaka för att diskutera hur man behandlar en fläder som fått löss. Några nyckelpigor som kan ta hand om problemet har inte synts till. år det bra med diskmedel i vatten. Hallonbuskar som blir övertunga och böjer sig över grusgångar och grannarnas utrymmen, hur tuktar man dem så att det blir bra med hallon utan besvär för omgivningen?

Ett nytt träd vore en dröm. Med vad ska man ha? Plommon? Körsbär? Vågar man sig på persika? I skyddat söderläge kanske? Lite lockar det att skaffa ett mullbärsträd. Vita mullbär är ju lämpliga om man vill ha silkesmaskar. Och goda är bären. Rödsvarta mullbär smakar säreget men är ett fantastiskt bär. I början är trädet som en buske men kan bli en reslig varelse sisådär 10-12 meter högt. När det sker är det andra som får hand om detta fantastiska träd... Här blir jag fundersam. Jag får nog nöja mig med en blåbärsbuske. Tills vidare.

Besatt av kolonin

Den som har en kolonilott blir lätt besatt. Kolonin är ständigt "on my mind". I varuhusens blomsteravdelningar faller jag, om inte i trans, så åtminstone blir jag för en stund hänryckt och ser för min inre syn hur blommorna skulle te sig på vår lott. I varje affär ser det ut finnas något som kunde bli till nytta vid skötseln och vården av gräsmattor och odlingar.

Nu senast befann jag mig i en affär som saluförde billig ättikssprit, 12 kronor plastflaskan, och jag föreställde mig drömscenariot: hur grusgångarna än en gång blev ytor fria från grönska. Visserligen doftar det starkt ganska länge efter en ättiksbehandling, men grannarnas skämt tolererar jag gladeligen. Inlagt grus till kvällen? Här finns väl inga gurkor? Är rödbetorna redan färdiga?

Har börjat öva mig att inte tänka på kolonin när jag besöker affärer och varuhus. Krävande och ansträngande blir det. Det finns så mycket som skulle kunna behövas och vara utmärkt på kolonin. Men hur skulle det då gå med grannarna? De blir så glada när man lånar en borr eller en stjärnskruvmejsel i rätt storlek. Tror jag. Är jag övertygad om. Det är jag absolut säker på. Den glädjen vill jag ju inte gärna förneka och beröva dem...

Kultur och odling

Vanans makt vann i valet av leverantör för impregnerat virke. Vi åkte till Beijers och blev så väl omhändertagna att det går att skryta om. Vi fick hjälp att såga det vi köpt i lagom storlekar. Allt fick plats i vår lilla personbil!

På senare tid har personalen, i flera olika affärer, varit så upptagen med sitt att tiden för oss kunder knappast fanns. På frågor om var man hittar t ex myggmedel, särskilt behövligt efter allt regnande, blir svaret: gå dit bort till vänster i ett ställ med solglasögon. Vi hittade vare sig ställ eller myggmedel. Först i kassan fick vi beskedet att medlet var slut. Andra vi konsulterat har bara muttrat något kort och obegripligt.

Artigt och vänligt bemötande har betydelse för upplevelsen i en affär. Men även på en koloni. När folk är trevliga och lagom intresserade blir stämningen god. Det värsta som finns är att bli utskälld, avspisad eller påhoppad. Någon enstaka person har upptäckts som flitigt odlat sitt missnöje. Vanligtvis är sådana plantor inte perenna, men det lär finnas något udda undantag. 

Kultur betyder odling har skolan försökt lära elever i decennier. En insikt är att det inte bara är vanliga  växter som ska odlas i en trädgård eller en koloni. Grannsämja och ett gott bemötande är en så vanlig, utbredd och kultiverad odling att man knappast märker den. Det är kultur när den är som bäst.

 

Här ska handlas impregnerat virke

Impregnerat virke ska inhandlas. Låter proffsigt tycker jag. Ju mer jag tänker på det som ska inköpas desto svårare blir det. Var ska man handla? Varuhusen som har trävaror som plankor, läkt, lister, stolpar och annat är hur många som helst. Tur att internet finns så man kan slänga bort ett antal timmar på att spara några kronor senare. Vad dessa timmar kostar vågar jag inte ens fundera över.

En vanlig byggvaruhandel eller trävaruhandel står högt i kurs. Men även där är konkurrensen stenhård. Nästa problem som måste lösas är hur varorna ska få plats i en vanlig personbil utan takräcke. Det måste redan på plats sågas i mindre bitar för att kunna fraktas till kolonin.

Träet måste inhandlas eftersom vi impulsköpte så kallade jordankare i höstas. Vi behövde staga upp hallonhäcken och ett par vinbärsbuskar ut mot grusgången. Ska dessa metallbitar som slås ner i marken ha en uppgift måste det finnas stolpar som passar i dem. Sedan ska dessa sammanbindas med övriga stolpar med tvärgående list, läkt eller trall...

Grannarna kommer att gå förbi och diskutera vad som egentligen får stället att se så annorlunda ut. Är det några nya buskar? Har de planterat träd? Klippt gräset flitigare än förr? Förmodligen ser de inte stolparna som stirrar dem i ögonen, eftersom många runt omkring har liknande lösningar för buskar som svämmar över det område de ska hålla sig inom. Hallon och vinbärsbuskar är sällan inriktade på att lyda. De har sin egen vilja och växer som det passar dom. Bygghandeln nästa...

Under press blir gångarna snygga

Mellan lotterna på Alnängarnas koloniområde går 80 cm breda brandgator. Inte för att brandbilar ska komma fram, snarare för att förhindra snabb spridning om något mot förmodan skulle ta eld. Det vill till att någon inte flyttat sin gräns för att få lite mer utrymme. Grannarna ska hjälpa varandra att hålla gångarna klippta och fina.

Även grusgångarna som bildar "gator" genom området ska granskas. De ska bevaras fria från ogräs och annan oönskad växtlighet. Den som inte håller hyfsat rent får anmärkningar för att inte göra sin del för att hålla området fint. Vid vår lott är det ganska svårt att hålla rent eftersom någon företrädare lagt på så grovt "grus", stenar som är så pass kantiga att de krokar i varandra och nästan inte låter sig rubbas. Hackorna studsar förtvivlade sin väg. Ändå gav vi oss i kast med att snygga till. Vi ville inte vara sämst i klassen.

Märkligt hur åtgärder blir vidtagna därför att vi får lite press på oss. Utan granskningen hade rensningen nog fått bero ett tag till. Det får mig att undra hur mycket annat i livet som blir gjort för att trycket ökar? Många har jag hört säga: jag jobbar bäst under press! Somligt gör jag för att jag har lust, vill och njuter av det. Annat sker för att andra vill och behöver det. Somligt mest bara när någon pressar på. Så egentligen är granskningen och syningen helt nödvändig som drivkraft. Vilket jag tackar för. Nu ser det bättre ut runt omkring oss.

Räta vinklar eller kreativ plattläggning?

Förr eller senare blir kolonister plattläggare! Ett litet hörn eller en gång ska få plattor som underlättar att ta sig fram eller bli sittande. I mitt fall var det en kortsida på förrådet som erbjuder ett soligt och skyddat läge. Där passade det att lägga plattor på backen så att underlaget för en stol och ett bord skulle bli någorlunda jämt.

Eftersom vår koloni historiskt var kopplad till SJ och Centralverkstäderna i Örebro så finns det artefakter, grejer alltså, från den tiden. En granne erbjöd gamla CV-plattor som nog användes till golv och annat i verkstäderna. Nu dyker de upp överallt. Som en liten altan bakom förrådet.

Jag har sett andra lägga plattor och inser att de har en handbok som erbjuder vetenskaplig planläggning och utförande. Det sätts upp spända snören. Underlaget testas med vattenpass för att inga plattor ska slutta åt olika håll. Själv är jag en gör det själv-gubbe som arbetar på frihand. Resultatet blir mer konstnärligt levande på det sättet. Plattorna passar inte alltid att lägga i snörräta rader, ty de är olika stora. En dålig ursäkt, kommenterade någon.

Men! Förmodligen hade de olika tillverkningsformar för plattorna som verkar vara stengods av något slag. DE skiljer sig åt med en halv centimeter ibland, tillräckligt för att förstöra fina rader. Men vad som saknas i räta vinklar ersätts av kreativa lösningar. Så varje platta lutar åt sitt eget håll och ingen ligger lik någon annan. Originellt så det förslår. Men det blir utmärkt som underlag för enklare kaffekalas.

Några år får jag på mig. Sedan visar det sig om växtkraften i backen är större än tyngden av grusunderlag och plattor. Spännande. Vinner växterna får jag leta reda på någon gammal burk med hormoslyr, förslog en hjälpsam granne. Ättika och salt går också bra.