Mygg och livslust

Det myckna regnandet blåste liv i myggen. När det blev soligt och varmt svärmade de överallt för att hitta någon att sticka. Myggmedlet gick åt i en rasande fart. Dessvärre rann en del bort med all svett vi producerade och tvingades därför fortsätta bemåla oss med det avskräckande medlet. Något hjälpte det. Men ju längre dan gick desto färre mygg stod ut. Vart de tog vägen vet inte jag. Kanske gömde de sig för att hämta ny kraft och senare återkomma...?

Vi fortsatte att rensa och snygga till runt våra pallkragar så att inga maskrosor kunde ta skydd där bakom. Nu får vi tid att ge oss på kirskålen igen. Alla barkmull och ren bark som vi öst över dessa bladmattor har än så länge inte haft någon som helst effekt. Istället tycks det ha stimulerat till ökad bladproduktion. Det spirar överallt. 

Vi berättar om kirskålens kraft, ibland kallar vi den för kriskål, och dess livslust för andra växter i trädgården som har en del att lära. Tänk om tomaterna kunde bete sig likadant. Eller om luktärtorna fattade att det är möjligt att bara spruta upp ur marken. Våra blåbärsbuskar har inte heller förstått. De klagar på att det finns kalk i marken, trots att det är ganska kalkbefriat på denna lermark. En dag kanske kirskålens förmåga att växa sprider sig till alla våra övriga plantor? Hoppas!

Irriterande solrosor hos grannen

På somliga lotter finns det fram- och baksidor. Illa tycker någon som tydligen kikar in på vår lott. Det vållar dem ett sådant obehag och upptar deras sinnen så att de tvingas påpeka bristerna. Vi får "råd" om att göra än det ena än det andra för att snygga till.

Tiden har hunnit ikapp oss. Grannsämjan gäller inte riktigt alla och överallt. Att det förhåller sig så kan man ogilla men knappast förändra. Att våra maskrosor visar sig vara de mest irriterande på hela området är bara att beklaga. Att någon granne några meter längre bort också tvingats inhysa rejäla maskrosor gör märkligt nog ingenting.

Vad gör man när det inte hjälper att vara trevlig i mötet? Mejar ner några maskrosor till med hjälp av klipparen! Ty i detta läge finns inte tid att dra upp dem med rötterna, ett projekt som vi ägnat oss åt två somrar. Men vi har ingen chans. Det flyger maskrosfrön över hela nejden, de flesta från områden runt kolonierna. Utrota dem kan vi inte. Men möjligen hålla dem stången. Till och med 300 kvadratmeter kan ligga i överkant när bara varannan dag är en bra kolonidag. Hälsan klarar inte mer. Men något mer än kamp med solrosor hör förstås kolonilivet till.

Tills vidare försöker vi vara goda kamrater och bekanta med dem som ser snett på hur vår lott sköts. I längden ger det bättre resultat än fejder och bråk. Människor i gemen vill inte att konflikter och sammanstötningar ska uppta alltför stort mentalt utrymme så att det påverka lusten och viljan att t ex vara en så god kolonist som möjligt. Fram för fredlig samexistens utan alltför många diplomatiska fnurror.

Hett, ljuvligt och en aning för mycket

Idag dracks det kaffe med rulltårtebakelser med salmbärssylt inuti. De var krönta med grädde och färska jordgubbar. Vilket kalas! Ganska snart fick jag dra mig tillbaka in i skuggan. Låter mystiskt men var bara av ren självbevarelsedrift, värme fick svetten att pärla. I skuggan blev det svalare och uthärdligt. En försmak va de varmaste sommardagarna. Hett, ljuvligt och en aning för mycket...

Än en gång trimmades gräset för att inte få kolonin att se ut som vildvuxen ängsmark vilket kan vara vackert på rätt plats. Här bör gräset hållas kort! Nyinköpta plantor grävdes ner: en lilja, en astilbe och ett löjtnanshjärta. Med lite tur och stor skicklighet ska de frodas och växa över förväntan så att grannarna kan börja tänka att dom där som nyligen anslutit sig är kanske inte alldeles fördärvade av sina skrivbordssysslor. Verkar inte deras fingrar en aning gröna? Slåss dom inte framgångsrikt mot kirskålen de fick på köpet när de skaffade sin lott?

Solsken på gång

Nu skiner solen som aldrig förr. Vilket inte är sant, men det känns så som om solen aldrig varit så stor och varm och ljus och efterlängtad. Solskenet driver fram alla koloniodlare. De vallfärdar till sitt lilla grönområde nästan mitt i staden. Dit längtar de flesta för där känns det som om insatserna är till både nytta och nöje. Utile Dulci, skulle man kunna säga. Ett bra slagord för kolonirörelsen om det behövdes en slagfärdig sammanfattning av vad det hela handlar om. Det nyttiga och det förnöjsamma i skön förening.

Temperaturen har skjutit upp mot 20 grader och förvandlar påbylsade och överklädda arbetare i "vingården" till lättklädda livsnjutare. Så fort förvandlingen kan gå. På några timmar byts hela garderoben ut och somriga utstyslar tas i bruk. Härligt och luftigt, ty sommarn är i antågande.

Extra mycket regn

I maj månad har det varit vått på kolonin. Regnet har flitigt fallit över stad och koloniområden. Så pass att inga nyplanterade växter har behövt få extra vatten. Det har faktiskt varit så mycket nederbörd att det känts olustigt att åka till koloni bara för att bli kall, blöt och fuktig. Visserligen hänger det på kläderna, men nog minns jag ännu sedan barndomen hur olustigt det var att känna droppar innanför kragarna och till och med få imma på glasögonen.

Regnkläderna har inte längre köpts för att man ska klara att leka och jobba utomhus, nej snarare för att skyla innekläderna under kortare förflyttningar. Mest använt är paraplyerna. De är inte så lätta att bära om man samtidigt ska påta i jorden. En sydväst vore fint i vått och torrt, de skyddar mot sol och regn, ja till och med blåst. Ett partytält tror jag kunde göra susen. Sådana går ofta att flytta på så man kan hålla sig hyfsat torr under planteringsbestyren för att sedan tas bort så att allt där blir vattnat från höga höjder.

Det märks redan på parkeringen utanför koloniområdet att vädret inte faller så många på läppen. Det är nästan tomt där. Men skymtar solen fram är det som trolleri. Bilar och cyklar svärmar omedelbart runt området. Det ständiga bärandet tar vid. Skottkärrorna vid ingångarna tar snart slut. Träd och buskar, blommor och gödning, jord och virke, kaffekorgar och mat, allt fraktas in till de olik lotterna. Snart sätter enstaka trimmers igång. Gräsklipparna får vänta eftersom det går trögt att klippa de genomblöta tuvorna. Kaffedoften letar sig då fram mellan stugor och träd.

Snart är det sommar

På koloniområden har man grannarna tätt inpå. Vi passerar varandra och småpratar, ofta om trädgårdsskötselns problem och vedermödor. Ibland märker man att även kolonister blir sjuka och äldre. Det är för stort och för mycket, kan någon säga. Sagt efter ett rejält födelsedagsfirande kunde den reaktionen vara något roligt och bra. Men som kommentar till en trädgård andas det viss uppgivenhet. Man skulle ha mer kullersten så blev det enklare att sköta tomten, ett uttryck som visar att den tidigare orken tryter.

Är man ensamstående blir det tyngre att vårda en lott eftersom allt måste ombesörjas av en och samma person. Visst kan man leja hjälp men då börjar tusenlapparna snart ticka iväg. Och det gör dom ändå eftersom även hus och förråd ska underhållas och vårdas liksom staket och lusthus. Nya växter ska införskaffas och ersätta sådan som gett upp. De tröttnade och nöjde sig med att vissna ner. Inte konstigt att Granngården, Plantagen, Blomsterlandet, Bauhaus, K-Rauta och andra är i branschen. Så också mindre odlare med kommersiella växthus.

Mellan odlare uppstår leveranskedjor. Jag lägger frön till vit malva, som kom på posten från en odlare i Mjölby, och egna stockrosor, i din brevlåda om du ger mig perenna luktärtor och lite spagettipumpa?! En utjämning skall ske så att fler får del av uppskattade, goda och vackra blomster och grönsaker.

Trots suckarna kämpar människor på med att förvandla ett stycke jord till något paradisiskt och skönt. Välklippta gräsmattor och fantastiska rabatter kontrasterar vackert mot små buskar och träd. En rödmålad stuga med vita knutar och en svensk flagga fullbordar bilden. Snart är det sommar...

Törsten får inte bli outhärdlig

Gräset fick stå i fokus idag. Nu klipptes det så kort att det kunde liknas vid snagg. Men motstånd gör även gräset. Det bevarar massor av fukt för att försvåra klippningen. Därtill smyger mossor sig in i i gräsmattan. Och mossor kan man inte kortklippa hur man vill. Det går trögt som om det fanns gröt i maskineriet.

Maskrosorna hade återvänt trots att de var helt avlägsnade för 3 dagar sedan. Gula blommor sprider sig överallt. På väg till koloni hade till och med alla pingstliljor börjar skymmas av gulla blommor. Maskrosor översköljer bygden. Det är snart tid för en nationell kampanj att bekämpa maskrosorna som med sina listiga fallskärmar som sprider frön så att vi får en luftburen smitta. Inte ens distans hjälper för att bekämpa dem. 

Vi glömde att vattna innan vi lämnade kolonin. Törst är inte roligt att uthärda. Inte ens för växter och särskilt inte för små späda plantor. Imorgon kommer de att flämta: vatten, vatten. Väderleken ska inte hjälpa till med att sprinkla vätska över våra lotter. Vi får helt enkelt masa oss ner och se till att törsten inte bli outhärdlig!

En vintslott i upplevelser

Högst upp i en björk sitter en svart skugga, halvdold bakom nyäckta blad. Inte behöver man se varelsen för att veta vad det är. Det räcker att lyssna. Koltrasten täcker koloniområdet men sin underbara koloratur. Sången är så vacker att allt stillnar.

Beatles inleder en av sina sånger med textraden: Black bird singing in the dead of night...Den försöker inte efterlikna koltrastens fantastiska sång men har ändå blivit en underskön sång. Så fort jag får syn på eller hör en koltrast påminns jag om denna låt. Har man väl börjat gnola på den är den näst intill omöjlig att få ur skallen.

Duvornas udda och halvkvädna visor bleknar vid jämförelse. Med koltrastarna alltså. Småfåglarnas vassare sånger är ganska njutbara de också. Lusten att bli ornitolog avtog i mitt fall efter gymnasiet. Där hade vi en lärare som sände ut oss till olika klintar runt Visby för att med obäkiga och tunga kikare försöka finna och beskriva så många olika arter som möjligt. Vi hade roligt, ibland så pass att fåglar på tusen meters avstånd skrämda flög sin väg. Men man besinnar sig och tjusas till sist av fåglarnas uppenbarelse.

Pilfiknar, talgoxar, flugsnappare och en och annan bofink syns regelbundet runt kolonin. I luftrumet ovan trumpetar ibland grågås och kanadagås som är på väg till Wadköpings gräsmattor och Svartåns lugna vatten. Vilket skådespel bara fåglarna utgör på vår lilla lott. En verklig vinstlott vad gäller upplevelser.

Det tar den tid det tar

Barkmull ska vara bra om man vill få ogräset att vantrivas. Lägger man ett 6 cm tjockt lager av denna skogsdoftande substans på särskilt utsatta ställen så ska dom där växande orosmomenten ge upp. Så står skrivet någonstans. För säkerhets skull har jag lagt ett lager bark mellan skikt av barkmull. 10 säckar barkmull och 4 säckar bark har fördelats under hallonbuskarna och vinbärsbuskarna. Hoppas bara att dom inte stryker med av bara farten. Nu är det bara att vänta och se.

När jag tänker efter är det hela hemligheten med odling, trädgård och koloni: vänta och se! Ha ett långsiktigt perspektiv. Visa tålamod. Efterhand kryper små gröna stänglar och blad upp ur marken. Har man gjort det rätt och haft tur är det grödor som mognar. Spenatplantorna har just vågat sig ovanför markytan. De plirar yrvaket mot solen som skiner just idag.

Tålamod krävs särskilt regniga dagar då det blir kallt och blött att hålla på i landen. Det är inte så klokt att då ligga på knä för att rensa och ansa. Själv ligger jag inte på knä längre. Det är en yrkesskada efter att ha knäböjt ett helt liv är det numera något ostadigt att ta sig upp på benen igen. Enstaka gånger kommer man inte undan. Då blir till att ödmjuka sig och näst intill kräla i stoftet. Bara den som vandrar, eller håller sig, nära marken kan se vad som faktiskt behöver åtgärdas. Väl därnere tar jag på mig läsglasögonen och olala, allt blir synligt.

Två blåbärsbuskar till extrapris har jag grävt ner mellan mina två tidigare. De nyköpta är stora och resliga. De äldre plantorna nästan ber om ursäkt för att de finns till, ynkliga och små som de är. Undrar om och när det kan bli bär på dem? De lär avsky kalkrik jord så det är tur jag inte planterat dem på Gotland där det ligger ett grått skimmer av kalk över markerna. Ofta är marken så hård där att spadarna kröks. Stenigt är det och har man otur ligger kalkhällarna bara någon decimeter under markytan. Bolltistlar och alla möjliga andra tistelsorter trivs däremot utmärkt på ön.

I den snabba tillfredsställelsens tid är det underbart att tvingas vänta. Nu och genast göre sig icke besvär. Det tar den tid det tar. Så det så. Jag väntar och ser..

Strålande skönhet

Så här års står kolonin i blom. Blommor, buskar och träd lyser som tända lampor av rött, vitt och gult. En granne har hundratals resliga och gula tulpaner. Där vill man stanna till och samla intryck för bistrare tider. Det händer att den skönhet som strålar runt omkring gör lite ont i bröstet. Tänk att något kan vara så vackert! Fantastiskt.

Bäst att hålla kvar den känslan när vardagsbestyren kräver vår odelade uppmärksamhet igen. Frön ska fortfarande ner i pallkragarnas mylla och maskrosorna tas bort med rötter och allt. Numera finns det fantastiska verktyg som låter oss stå och ändå få bort hela alltet. Hinkvis med maskrosor samlas in och läggs på komposten. Tro det eller ej, men gräset måste klippas igen. Det har fått fnatt av allt regn och sprutar som små gröna fontäner upp ur marken. Vi hinner knappt med att ladda gräsklipparens och trimmerns batterier så är det dags igen.

Idag är det förresten läge att resa humlestören igen. Förra året stod den upprätt bra länge innan den kroknade och dag för dag lutade sig alltmer in mot tomten. Humlen hade klättrat och helt gömt undan stören. Att betrakta hur växtens långa armar slingrade sig alltmer mot höjden var ett äventyr i sig. Och oj, vad det flögs och surrade kring humlen. Tänk att den finns där för sin egen och insekternas skull. De beska blommorna hamnar vare sig i öl eller thé. 

 

Med känsla för regn

Så här års är det knappast någon som läser Peter Hoegs roman Fröken Smillas känsla för snö. Den ter sig mer realistisk om man läser den vintertid när snön lagt sig. Romanen fick mig att bli så imponerad av hur komplicerad och rik naturen är genom insikten om hur mångfacetterad samlingsrubriken snö egentligen är.

Vi kolonister konstaterar ofta bara lakoniskt: oj, nu regnar det igen. Innerst inne är vi ofta glada över att slippa vattna, men ledsna för att det blir kallare och bökigare att hålla på med odling utomhus under tiden. Att läsa på om regn på nätet, för någon metreologisk litteratur finns inte i mina bokhyllor, avslöjar vilka märkliga mekanismer som reglerar nederbörden. På Wikipedia lärde jag mig tre processer som är i kraft för att framställa regn: kondensation, koalescens och bergeronprocessen. Det är en upptäcksresa värd att göra att lite fördjupa sig i hur dessa fenomen samverkar.

Jag har t ex aldrig tänkt på att regn när det väl börjar falla består mest av iskristaller som både smälter och delvis avdunstar i en fart på mellan 2 och 9 meter per sekund. Vanligtvis får regn mig att tänka på att försöka hålla mig torr genom att stanna inomhus, eventuellt ibland även bege mig utomhus och då ta hjälp av regnrock och/eller paraply. Nu kommer jag också att tänka på kondensation, koalescens och bergeronprocessen. Enkelt uttryckt ska minimala vattendroppar börja bildas. De lever trång i början och kolliderar gång på gång och bygger på det sättet upp i droppstorlek. Sedan gynnas tillväxten av att iskristaller bildas snabbare än vatten utfälls. Till sist börjar iskristallerna att ge sig iväg ner mot jorden... Livet har blivit rikare och regnet mera uppskattat.

En bra ide är att förbereda sig för regn genom att skaffa föremål där vattnet kan samlas och sparas för torrare perioder. På Alnängarnas koloniområde har vi förstås åns vatten att tillgå nästan jämt. Men säkert kommer sparat regnvatten att göra nytta även den stundande sommaren.

Lärdomar ett äppelträd kan ge

Någon större försäljningssuccé lär inte en bok om att beskåda äppelträd bli. Kioskvältare kallades förr rejäla framgångar trots att böcker knappast fanns att tillgå i dåtidens kiosker. Intresset är inte särskilt stort har jag räknat ut för en så smal bok. Men de personliga vinsterna är väl värda några försök att bry sig om sitt äppelträd. Varför då?

1. Man blir lugn av att se något så stilla och långsamt som ett äppelträds utveckling. Det går så sakta att man sällan märker förändringarna om man bara tittar till trädet en dag eller två. Tålamodet kommer att stärkas.

2. Man lär sig att det ligger utanför den egna kontrollen, åtminstone just då. Att skapa bra förutsättningar för trädet görs åratal före det som händer nu denna vår och sommar. Vi gör det vi kan för att andra gjort det långt tidigare.

3. Att trädet osynligt dricker och ägnar sig åt fotosyntes tål att tänka på. Så mycket sker i en trädgård som inte märks utom ibland när blad, blommor och frukt kommer. Där finns osynliga krafter vi förlitar oss på. Och det snuddar vid religiösa erfarenheter, enligt min mening.

4. Ett träd är ett träd, tänker jag. Och inser att det är möjligt att se dessa träd på många sätt. En kemisk fabrik. Ett dokument över andras planteringsmöda, om utifall trädet är äldre. Ett livligt hotell för tillvarons riktig små varelser. Ett naturens under. Något att vara tacksam för. Den bästa platsen att få skugga och möjlighet att vila under.

5. Träd behöver vårdas, t ex beskäras. Vårt träd är så hårt beskuret att det nu verkar fyllt av rädsla. Grenarna står på ände såsom det sägs att håret gör när människor blir rädda. Här lär jag mig att trädet måste få omsorg och hjälp för att riktigt frodas.

6. Nu inser jag hur lätt och fel det är att bara bedöma ett träd efter frukten trots att synsättet är bibliskt. Äppelträd är så mycket mer än de kilo frukt som det producerar. Vi blir glada av goda äpplen och uppskattar inte all fallfrukt som måste krattas och plockas ihop så att det kan slängas. Missnöjet kan bli stort efteråt om man låtit fallfrukt och kart trampas ner i gräsmattan. Men trädet bryr sig inte särskilt mycket hur vi hanterar dess frukt. Stolt står det där i ur och sur.

7. Ett äppelträd som låter mår ofta bra. Det är livgivande att titta på. Och att lyssna intensivt. Här tänker jag på surret av humlor och bin som flockas i trädet för pollinering och inhämtande av vad det är de nu samlar in. Flitiga små ljud som kan verka sövande på den som iakttar.

8. Efter att ha betraktat ett äppelträd närmare och längre än jag trodde var möjligt väcks intresset. Vad heter vårt träd? Vilken sorts äpplen växer där? Astrakan? Signe Tillich? Stenkyrka? Gravensteiner? Hosmodersäpple?

9.Till slut lär jag mig att det också går bra med päron. Selleri, sa de bullriga kockarna i TV för länge sedan. I vårt fall duger även plommon, körsbär, mullbär, fikon, aprikos eller persika...

Att beskåda ett äppelträd

Handböcker finns det så många av att man kunde drunkna i dem om de las i en stor hög. Allt som man behöver lära sig finns samlat i handböcker. Råden som ges blir till en lathund där man i enkla punkter kan åstadkomma komplicerade resultat. Men om jag skulle skriva en handbok.. vad borde den handla om?

Ämnet och området bör vara relativt outforskat. Helst ska det inte finnas andra böcker i ämnet. Och nog ska jag själv verkligen vara duktig på det jag vill lära ut. Här blir det en lång eftertänksam paus. Saken tål att begrunda. Efter att ha ratat enklare ämnen som hur man går på ett koloniområde och ser upptagen ut medan man stjäl idéer och hur väljer man den bästa kyrkan att besöka kom jag på vad boken skulle heta: Att betrakta ett äppelträd! Kanske ska det stå beskåda?

Konsten att bese äppelträd är outforskad.  Människor strötittar och kastar en blick ibland på trädet. Ofta är baktanken var behöver man beskära. Växer äpplena i lagom höjd för plockning? Dylika tankar far genom de som inte är så vana äppelträdsbetraktare. Man börjar förstås under vintern då man kan bedöma vilka grenar som kraftiga och vilka som ser svaga och ämliga ut. Framåt våren är det en fröjd att se de första bladen blygt titta fram. Sedan rodnar trädet. Röda små knoppar vågar sig stilla fram.

Varje ny förändring blir till glädje såvida inte något ont och elakartat ger sig på dyrgripen i trädgården. Rönnbärsmal och andra otäckingar får man se upp med. Men det ska flyga och surra i ett äppelträd. Insekter av allehanda slag behövs för pollinering och insamlandet av nektar. Humlor och bin av olika sorter är välkomna och uppskattade. Så länge de nöjer sig med trädet och låter bli vårt lunch- eller middagsbord.

När grenar lysts upp av blomningen tar bladverket över. Sedan är det frukten som är på gång. Små obetydliga förhårdnar blir till kart och slutligen till äpplen. Det är mera tålamodskrävande än att betrakta hur isen smälter i en frysbox när den avfrostas, men belöningarna är mångfalt värda.

Slutligen fäster man sin blick på vart och ett av äpplena och hoppas att de ska hinna plockas av innan de faller. Fallna äpplen kallas fallfrukt och förlorar genast något av sin glans och lyster. Ja, så där håller det på. Varje äppelträdsskådare behöver en bra plats att spana ifrån. Vilstolar är att föredra såvida man inte vill vara väldigt aktiv. I sådana fall går det bra med vanliga stolar. Till och med en ihopfällbar jaktstol med tre ben kan tjäna sitt höga syfte.

Alla som har äppelträd borde lägga mer tid på att se dessa trädgårdarnas underverk, de är som fabriker med en hög produktionstakt. Förhoppningsvis med ljuvligt doftande och utsökt smakande äppelsorter. Ty det kan vara flera sorter på ett träd. Konsten att ympa har gjort denna mångfald inte bara möjlig utan önskvärd och framgångsrik!

Kort besök

Även ett kortare besök på kolonilotten är stimulerande. På en dryg timme hann jag skickligt låta trimmern halshugga tusentals kirskålsblad. Åter denna kirskål. Man kan tröttna på den i verkliga livet. Och även när den dyker upp i text och skriverier. När jag råkar stava fel, kriskål, förvånar det mig inte. Känslan styr pennan. Vilken chock det måste ha varit när trimmern brusade fram och bladen for all världens väg. Av erfarenhet vet jag att kålen inte ger upp så lätt trots att det finns kommentatorer som menar att den som ständigt mejar ner kirskålen till slut kan vinna seger. Nu är det bara att vänta och se. Sedan måste saken säkerligen upprepas. Efter den insatsen blev det kaffe med havrekakor. Kan man ha det bättre än så? Man har gjort nytta och belönar sedan sig själv.

Gräset har fått livslust och börjar se långhårigt ut. Snart nog måste mer än luggen friseras för att hindra gräsmattan att bli vildvuxen äng. Den fortsätter att försöka smita. På flera platser väller den förrädiskt sakta ut och in över grusgångarna. Ett annat bekymmer är att mellan de få plattor vi har utlagda på lotten så tränger sig tuvor upp. De har sådan kraft att snart kan man inte se att där en gång låg snygga plattor välordnat och elegant. Nu verkar det som plattorna tryckts djupare ner i marken och nästan försvunnit. Men imponerad blir jag. Naturens kraft demonstrerad just hos oss. Någon måste hålla emot på vissa ställen, vid våra plattor närmare bestämt, och hjälpa naturen på andra särskilt i landen där vi försöker odla.

I vår fågelholk har även detta år den svartvita flugsnapparen knackat på. Gång på gång inspekteras den lilla enrumslägenheten. Små kvistar åker med in i boet. De kvicka varelserna flyger fram och tillbaka. Rädda är de inte, inte på samma vis som i fjol. De har vant sig vid att dela denna miljö med oss. Talar vi inte lite tystare och försiktigare med varandra för att de inte ska skrämmas bort? Hursom trivs vi i varandras sällskap.

Att bära tungt

Ibland har jag tänkt att jag skulle parkera mig vid koloniområdets ingång för att betrakta hur kolonisterna ser ut när är på väg till sina lotter. Intresset väcks av att fundera över hur vi ser ut när vi kommer och då tänker jag inte på kläder. Igår hade jag paraply, en papperskasse med 8 tomatplantor i och en plastdunk med vatten. Dessutom ska man hantera nycklar för att ta sig in på området.

Så här års släpar alla på någonting. Plankor och impregnerat virke fraktas med överfulla skottkärror eftersom man inte får köra bil på området, det tål inte vattensystemet och gångarna är inte heller dimensionerade för sådana fordon. Andra balanserar träd och plantor så gott de kan, de bär och suckar: varför ligger vår lott så långt in i området? Det släpas på tunnor, krukor, verktyg och apparater. Somliga har mycket förfinad bärteknik. Andra ser ut att tappa det mesta de har med sig, ja, ibland gör de det också. Somliga uthärdar problemen, andra svär så träden nästan vissnar. Vad jag gjort om sådana tillfällen uppstått för mig avslöjas inte. Men nog tyckte jag att träden slokade en smula efteråt.

Förra sommaren använde vi områdets fyrhjuliga handdragna kärra för att frakta in byggsatsen till vårt nya förråd, dvs åtskilliga hundratals kilo. Inte blev det lättare av att ett hjul var punkterat. Men med smart och tidskrävande övning såg vi till att tyngdpunkten låg på de tre pumpade hjulen, då blev punkteringen nästan hängande i luften! Man får inte vara dum när man sliter på en koloni.

Pirror och skrindor eller cyklar med vagn syns också till vid ingångarna. Man tar det man har för att underlätta införseln av tunga och skrymmande föremål. Nu när jag tänker efter ångrar mig. Inte kan jag sitta där och glo på människor som gör sitt bästa för att få sin kolonilott att fungera maximalt. Jag önskar inte heller att bli observerad och uttittad när jag beter mig avigt på väg in på området. 

Kanske kan man sätta upp en liten övervakningskamera? Garanterat att man skulle få roliga bilder. Det enda rätta vore förstås att hjälpa till när det ser tungt ut. Vi är nog många som kan tänka oss det, bara inte ryggen, benen, armarna etc (välj själv) värker och inte fungerar. Men nästa gång. Kanske.

Potatis och kirskål

I början på maj stoppades potatisar ner i backen. De såg inte så pigga ut utan var på väg att skrumpna. Men gröna groddar sköt ut från sidorna så hopp finns om en potatisrik midsommar. Undrar varför alla ska äta färskpotatis under midsommarhelgen? Kanske är det ett sätt att fira årstidens växlingar ungefär som kräftfisket förr hade ett startdatum. Sommaren inleds med potatis och den annalkande hösten med kräftor. Bara inte frosten tar våra knölar. För säkerhets skull fick de vila någon decimeter ner i pallkragens jord i sällskap med hästgödsel. 

Äntligen hade regnet varit på besök. Skottkärran var fylld till hälften så nog hade vi fått mer än de brukliga millimetrarna. Det behövdes. Vitlöken hade börjat gulna i blasten. Penséerna slokade. De förgrodda paprikorna såg allmänt chockade ut, trots att de stod inomhus.

Den enda gröda som har fått ett försprång är dessvärre kirskålen, en nästan outrotlig grönska. Hos oss är den en invasiv art som tränger ut annan grönska. Den till och med spiller över ut i grusgångarna runt vår lott och får grannar att sucka över hur bedrövligt och erbarmligt vårt kirskålsbekämpningsarbete (!) är. 

Vi läser trädgårdslitteratur och tror att bark ska göra susen. Den barkmull vi placerat runt hallonbuskarna har då inte verkat, kirskål har inte tagit del av samma information som vi. Den vet inte att den borde lägga sig ner och dö. Istället sprutar den upp ur marken med tydliga krav på att bli erkända genom att vi kapitulerar. Hur som orkar vi i alla fall inte skörda kirskålen och konsumera den. Det lär finnas hyfsade recept. Ätbart ogräs är hoppingivande. Vi ska försöka hota kirskålen med att vi kommer att äta upp den…

Röda tulpaner sticker upp ur jorden i ett av våra land. Vi grävde ner en massa lökar i höstas. De är i alla fall nyinflyttade så de har inte lärt känna sina omgivningar ännu. De är så små och klena att vi får lust att resa till Holland för att se hur de verkligen kan och ska se ut. Kanske de bättrar sig till ett annat år? Koloniharen har i alla fall ratat dem, vilket vi är tacksamma för.

 

 

Egen vitlök skrämmer och attraherar

I höstas planerades vitlök i en pallkrage. Nu i vår sticker små klena gröna blad upp. Dessvärre är de gula i toppen som om de var på väg att vissna. Vitlök har använts för att driva bort oönskade företeelser som vampyrer och sånt. Här tycks de även haft följdverkningar på nederbörden som i vår varit ganska klen. Förutom för en vecka sedan då skottkärran blev en liten bassäng.

Jord har vi köpt i stora lass. Den inköpta myllan visade sig vara särskilt metallrik. Vilket kan vara bra för vissa växter. Men berikningen var verkligen lokal i form av två skruvar. När de tagits bort blev det bara gammal vanlig jord igen. För säkerhets skull har vi lagt på avklippt gräs och gödslat med mogen hästspillning som uppmuntran för vitlöken. Härom dagen vattnade jag de spröda plantorna eftersom det vore bara så härligt att snart kunna ståta med egenodlad vitlök. Den sägs ska vara lite mildare vilket blir spännande att utforska.

Att vattna på kolonin innan åvattnet från Svartån kopplats upp i slangarna är ett äventyr. Dunkar fraktas än så länge i bilen. Alla som håller på så behöver veta en sak. Korkarna ska vara hårt (!) åtdragna. En dunk for nyss omkull i en tvär sväng. När jag var framme dröp bilmattan av vatten. Jag tog ut mattstumpen från baksätesgolvet och höll den lodrätt. En stråle rann i flera minuter vilket antydde ett rekord i uppsugningsförmåga. Den mattan kunde absorbera den!

Flera vänner har redan bokat upp var sin vitlök så vårt eget lager har krympt redan innan det växt färdigt. Men så har väl bönderna det?  Deras skörd tingas innan den skördats? Det är inte otrevligt att vara bonde i miniformat. Äntligen en vitlök som attraherar! Även jordärtskockorna är populära och ett antal har tingats i förväg. Det är inte utan att man även känner sig själv en aning efterfrågad när grödorna är populära.

Sitta i skuggan och ta en bärs

Att vara kolonist och samtidigt betraktare kan verka en aning splittrat. Antropologer och andra kallar det för deltagande observation, man är med men tittar samtidigt på för att försöka förstå vad som händer.

Trädgårdsodlaren i mig och min fru får oss att vilja odla sådant som kan ätas. Men då måste man ha något att odla i. Vi besökte en affär för att införskaffa odlingslådor, sk pallkragar. De är lätta att montera, sägs det, och blir lagom för allehanda grönsaker och örter.

Monteringen gick bra tills jag råkade slå metallstycket som ska sitta i ”gångjärnen” helt snett. Det tog lika lång tid att få ur den styva ”tråden” som det tar att montera fem pallkragar när det flyter på. Till sist stod fyra pallkragar på backen. Två av dem med varsin extra pallkrage ovanpå så att morötter och potatis kan bre ut sig och frodas. Nu fattades bara jorden.

Vår kompost är så fylld av ogräs att vi inte törs använda den. Då vet vi vad som händer. Eftersom komposten är fylld av rötter och frön som inte blir önskvärda växter lär vi få klena grönsaker och frodiga ogräsplantor. 

Jord införskaffades. I år har vi redan förbrukat 20 säckar jord och fyra säckar barkmull. Man inser snart hur förrädiskt det låter: vi skaffar några pallkragar. Jo, jag tackar. Det krävs flera dagsverken för att få till det. Platsen där de ska stå måste snyggas till. Täckduk och grus införskaffas och bredas ut där de blir en fin inramning till odlingen. Jag ville vara extra duktig och grävde upp maskar som skulle befolka dessa nya odlingsuniversa. Daggmask lär vara de bästa förädlarna av jorden som finns. Vi får väl se.

Tiden går alldeles för fort. Allt blir utdraget och segt när man behöver sitta för att hämta andan efter var och varannan jordpåse. Sån är jag. Men det känns att jag arbetar och gör nytta. Jag lägger mina strån till stacken! I anletet rann svetten på bibliskt vis. De som blev utkörda ur paradiset skulle slita och svettas. Jag kände igen det. Det ska göra ont att få det bra? 

Kolonilotten skulle bli vårt paradis, men också där får man jobba hårt. En granne tittade på när jag fyllde jord i odlingslådorna och suckade: Jag hade tänkt att på kolonin skulle man sitta i skuggan och bara andas och ta en bärs, eller två. Men det blir ju aldrig tid till det…Under tiden när man hoppas och väntar infinner sig ändå något som borde kunna kallas tillfredsställelse eller lycka. Pall kragarna är på plats och ser nästan nöjda ut.

Täckduk under grus

Kolonin har vaknat. Det klipps buskar och träd. Gamla planteringar snyggas upp och invaderande ogräs får stryka på foten. De tvingas utstå hackor och spadar och en mängd andra redskap som blivit vapen i kampen så att blommor och små buskar inte ska kvävas av snabbväxande växter. 

På vår lott har vi beslutat att lägga grus där det nyligen vuxit potatis, pumpa och tomater. På gruset ska vi ställa odlingslådor där några hushållsgrödor ska ta plats. Först jämnade vi ut marken. Trodde jag. När täckduken lades på blev det tydligt att marken lutade, och det åt olika håll. Hoppsan! För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det skulle varit bra med ett vattenpass. Nåväl, lådorna får finna sig i att se sneda ut. 

Duken som ska hålla ogräset stången, ett tag i alla fall, måste ju få ett eget skyddande lager. Ett eget täcke. Först tänkte vi makadam, tjocka och sylvassa stenar. Men dom envisades med att göra hål i duken och öppnade genast upp för maskrosor och illvilliga ogräs med långa revor. Så det blev till att hämta grus fint grus.

Depån där gruset förvaras ligger 3-400 meter bort. Medmänniskan gick först efter en halv kärra. Vilket är synnerligen tungt att skjuta när däcket på skottkärran bara är halvfyllt. Gruset täckte inte ens en fjärdedel av duken så mer grus blev nödvändigt att hämta. Jag vandrade iväg och tog mig före att fylla skottkärran till brädden utifrån principen, min bägare flödar över, vilket jag snart fick ångra. Efter hundra meter pumpade hjärtat med hastigheter som brukas för propellrar på drönare. Det blev till att vila mitt på gången. Andra och hurtigare kolonister passerade glatt förbi, nickade och såg med medlidsamma blickar på den utpumpade token som fyllt skottkärran så rikligt. Själva hade de välfyllda däck på sina vällastade handskjutna kärror och gick nynnande och utan besvär förbi.

Fyra gånger tvingades jag vila. Försökte se ut som jag beundrade andras vårsysslor i trädgårdarna.  Stirrade på molnen som försjunken i meditation. Granskade skosnörena på joggarskorna. Skor som efter ett år ännu inte fått jogga. Väl framme var gruset generande otillräckligt och perspektivet att behöva ränna många gånger fram och tillbaka öppnade sig som mörka moln vid horisonten. Lösningen blev att sätta punkt för dagens insats. 

Gruset förfars inte på depån, sa jag med övertygelse. Och vi har tålamod att vänta. Senare i sommar har vi nog tränat upp oss så pass att uppgiften känns överkomlig. Förresten, vem behöver så mycket grus egentligen?

Under tiden finns det andra sysslor som ropar på att bli utförda. Växter ska för-odlas inomhus. Hallonhäcken ska rensas och marken beredas. Buskar ansas. Enklare staket ska sättas upp och antyda ett innanför och ett utanför så att vinbärs- och hallonbuskarna vet vad de har att rätta sig efter. Virke måste därför inhandlas. Förra sommarens torkade stänglar ska klippas ner och hästgödsel portioneras ut här och var. Suck, dessa multipla sysslor måste nog planeras. Jag lägger mig i vilstolen och slumrar. På frågan vad jag håller på med svarar jag kortfattat: planering! Och är snart helt befriad från alla måsten...

 

Fint väder inne i stugan

Från augusti 2020:

Få platser är så blöta som kolonilotten när det regnar. Det är ruggigt ute och än värre är det inne i det lekstugeliknande, 9 kvadratmeter stora, huset. Inne finns ingen värme så den kyla man ådrar sig utomhus följer med in som ett tillgivet husdjur.

Väl medveten om att det fungerar så blir lockelsen att bege sig till kolonin en regnig dag vänd till sin motsats. Dit åker vi inte! Trots att gräset behöver klippas. Nytt regn gör det bara ännu längre. Grannarna tror vid det här laget nog att vi anlagt en vildvuxen ängsmark för att rädda alla små vänner - insekterna. De som behövs för att trädgården ska leva. Men sanningen är mindre storslagen. Vår eldrivna gräsklippare orkar liksom vi inte heller med regnväder och rotblötor. Då slukar den batterikraften lika girigt som en ökenvandrare dricker efter långvarig törst. Vem vill klippa en fjärdedels gräsmatta i hällregn?

Den utvunna tiden som inte läggs på plats på kolonin blir till planering av nästa besök. Då ska det bäras in ett bord. Det är fyndat på loppis för en femtiolapp. På etiketten stod det ek, kunde man tro. Men det stod EFK vilket inte är ett träslag utan ett samfund. Hur det kan bli så galet för en van läsare är svårt att inse.

Soffbordet var illa medfaret och behövde smörjas med möbelpolish. Fungerar inte det får det nog bli en ansiktslyftning med hjälp av målarfärg. Ett väggfast utfällbart bord ska demonteras. För att klara projektet (!), så heter numera varje liten uppgift man tänker utföra, har det investerats i en eldriven borr- och skruvmaskin. Den ligger nu och väntar på att få göra sin insats. Den är fasligt tung så det blir ett träningspass bara att lyfta det skruvande vidundret. Märkligt nog hoppas vi på att det äntligen bleve fint väder! Så vi kunde vara inne i stugan...

Ölandstokar och tistlar bidar sin tid

 Noteringar från augusti 2020:

Nästan varje dag tillbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Många uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns faktiskt med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna, njuta och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är våra land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor lyckades övermanna de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är grödorna vi ville ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara och vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Vi kunde i så fall åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter, inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.

Kolonistens bön

Tack för denna lott på 300 kvadratmeter, men varför växer det så okontrollerat?

Tack för goda grannar med omtänksamhet och erfarenhet.

Må maskrosor förvisas, utvisas och för alltid hålla sig borta.

Jag ber att mördarsniglar ska glida iväg till en granne, eller helst ätas upp av fåglar.

Bara de inte lämnar fågelbajs på lotterna, kunde de inte göra sina behov i gångarna?

Må ogräset vissna ner och dö. I landen och i grusgångarna runt omkring.

Och rönnbärsmalen kan gott blåsa bort. Till Vinön, eller så.

Varför kan inte gräset få vila, sluta växa, bara några dagar? Eller resten av sommaren.

Så hoppas jag att de laddningsbara batterierna ska få ny kraft. Så trädgårdapparaterna inte stannar. Annars riskerar man att det blir outhärdligt tyst.

Alla som har de vackraste växterna, gör dem generösa, så de delar med sig av perenner och frön.

De som har igengrodda lotter, låt dem få uppleva undret, hur allt bara ordnar upp sig.

Ge alla med ansvar för området förstånd och låt dem bli klarsynta, lyhörda och jättesnälla så att jag får som jag vill. Varje gång som jag har rätt. Dvs hela tiden.

Hopp för mänskligheten

Släktens göranden och låtanden i fornstora dar får vila ett tag. Släktforskningen alltså. Under tiden som den forna  historien utreds har livet gått vidare. Även om det ibland känns stillastående under den sociala distanseringens mantel.

En oas har varit kolonilotten som besökts ofta och om igen. Där vrids maskrosorna ur marken av en flitig expert. Hon har skaffat ett redskap som kan slita upp de gula marodörerna med rötter och allt. Hinkvis har det blivit. Nästan som Guds nåd. Oändlig och utan gräns. När det verkar som allt är borta. Glimmar gräsmattan i gult igen. Nästan som om ingenting hade hänt. Sisyfos hade kroknat. Han också. Van som han trots allt var. Med meningslöst och ändlöst slit. Uppförsbacke hela tiden.

Häromdagen besöktes vår koloni av vänner. Vi mätte avstånden med tumstock. Som Berglin i SvD föreslagit och visat. Inget bord dög dock. Vi kom för nära. Så vi släpade fram en stor plastkista gjord för stolsdynor och annat smått och gott. Runt den häckade vi när grannen ropade på Maggan. På stående fot erbjöds hon ett stiligt bord med råglasskiva och parasoll. Fyra stolar därtill. På så sätt skulle vi slippa ha det primitivt med släpandet av den där kistan. Dagen därpå stod gruppen i lagom skugga under äppelträdet. Vilka grannar. Fint som snus!

När människor flyttar uppstår flyttkedjor. Någon ger sig av och någon annan flyttar in som i sin tur lämnar något där någon annan flyttar in och så vidare. Den berömda flyttkedjan. På samma sätt förhåller det sig med ting som bord och stolar. De flyttar också vidare. Återbrukas. Används av andra. Grannen gav bort denna uppsättning för att kunna skaffa nya. Det rimliga hade varit att vi släppt ifrån oss kistan. Som någon annan fått och som i sin tur gett en enklare förvaringsbox vidare. Men kedjan slutade hos oss. Vi var nöjda som det var.

På något sätt får dessa kedjor oss att tänka på hur orsak och verkan ändå tycks fungera, alla tvivlare till trots. Generositeten fortplantas. Vi har gett bort gatstenar, en någorlunda obrukbar gräsklippare och en övergiven blomlåda. Visserligen skedde det innan händelsen med bord och stolar. Men kedjereaktionen verkar fungera både fram- och baklänges. Det finns hopp om mänskligheten! 

 

Gräset växer i gångarna

Orken tryter. Det får bli korta pass med trädgårdsskötsel. Varma dagar svettas jag okontrollerat. Mest tid tar det som svämmar över. Det är bara några dagar sedan gången utanför kolonilotten fick en omgång. Gräset som inte hör hemma utanför tomten förstår inte vad som hänt. Man ska inte tro att gräs ger upp bara för att några tuvor hackats upp ur den hårt packade grusgången. Det är som om alla andra tuvor fått ny kraft. Det blir gröna fläckar. Överallt i det gråa.

En förklaring kanske behövs? På koloniområdet finns det breda grusgångar som skiljer grupper av lotter från andra. Dessa gångar används för att flanera på och beskåda prakten på andra lotter. Där kånkas på grenar och löv. Skottkärror passerar ofta överlastade på väg till en container där trädgårdsavfall kan lämnas. Dessa grusade gångar ska hållas fria från växtlighet. Varje kolonist ansvarar för att hålla sin sida av gången grå och fri från ogräs.

Goda råd ges från alla håll. Köp miljövänligt ogräsbekämpningsmedel. Många granska mig misstänkt där jag smusslar med plastdunkar. Som hällde jag ut hembränt på gången. Ättika är bäst i test, ropar någon. Skämten haglar när dofterna flyr ut över grannarnas lotter.Ska du lägga in gången? Var har du gurkan?

Kokande vatten gör susen, påstår någon annan. Men att koka vatten när man just slängt det gasolkök som en gång fanns, det går knappast. Köket hade sitt bäst före datum redan på 50-talet. Tror jag. Salt, vanligt vägsalt, blir nästa råd. Det är fusk, tycker de renläriga som menar att enda sättet att bli av med det som växer i grusgångarna är att ligga på knä. En from hållning. För mig har bäst före-datumet för länge sedan passerat. Kommer jag ner på knä lär jag förbli där till den yttersta dagen gryr. Såvida jag inte får hjälp. Upp. Jag får nog nöja mig med att ibland klippa gräset. Upprätt. Även i gångarna...